INCOGNITO, Ronnie Scott’s Jazz Club, London den 31 december 2018

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Vad kan man väl önska sig mer? Än att gå på legendarisk jazzklubb på självaste nyårsafton och se jazzigt soulfunkiga legendarerna Incognito spela in det nya året?

Skicklighet och stora känslor

Förmodligen en del annat också Men om man uttrycket det så här; det märktes att bandet hållit sin musikaliska flagga högt i snart fyrtio år denna kväll. Så just där och då behövdes väl egentligen inte så mycket mer. Den uppenbara spelskickligheten matchades av lika stora känslor, och variationen i repertoaren, som alltid varit framträdande visade sig med all önskvärd tydlighet genom hela den omkring två timmar långa spelningen.

Rör om i musikaliska grytan

För även om nu den tolv man starka orkestern onekligen håller sig inom sitt spektrum, så är det ett tämligen brett sådant. Jazzen utgör som sagt en självklar grund, men samtidigt är folk från Santana och Stevie Wonder via Earth Wind & Fire och Kool & The Gang och vidare till Parliament också givna influenser. Av denna mix av svart musik rör bandledaren Jean-Paul Maurick – Bluey kallad – och hans manskap sedan runt i den musikaliska grytan. De blandar och ger ständigt från ingredienserna, vilket skapar den ovanämnda variationen och doften av diverse kryddor.

Perfektionism i minsta detalj

Således uppvisade bandet också mycket riktigt en tämligen skiftande palett av sånger där på Ronnie Scotts. Jazzfunkiga Thinking ’bout Tomorrow inledde, och redan på detta tidiga stadium förstod man att det här är ett band det svänger något rent djävulusiskt om. Samtidigt tedde det sig nämligen övertydligt i hur stor utsträckning allt sitter som smäck. Vi talar perfektionism in i minsta detalj där både hjärtat och hjärnan är med fullt ut.

Blås á la Earth Wind & Fire och Chicago

Oavsett vad man väljer att spela, bör kanske tilläggas. För vare sig nu bandet framförde en renodlat soulig sak som I Love What You Do for Me, upptempojazz typ Step Aside, funk med antydan till Chicgitarrer, som i Colibri eller gick på soulkänsla med stänk av westcoast med blås á la både Earth Wind & Fire och Chicago samtidigt tedde sig det musikaliska både gediget och totalt trovärdigt.

Ändå har jag då inte sagt något om bandets största sånger Don’t You Worry ’bout a Thing och Always There. Det behövs liksom inte med tanke på allt det övriga man fick sig till livs denna afton.

Att njuta av ögonblicken

Sedan kommer det väl inte direkt som någon överraskning att Incognito står för idel positiva budskap om musikens överbryggande kraft, vikten av att se det positiva i tillvaron, nödvändigheten av att lämna hatet därhän. Allt detta framhöll Bluey i sina små monologer där från den lilla scenen. Fullt logiskt uttryckte han också mycket riktigt sin tacksamhet över att få fira in det nya året med alla oss där i den knökfulla klubblokalen. Att leva i nuet och njuta av ögonblicken var budskapet och det var uppenbart att det inte bara var de som just pågick som åsyftades.

Att minnas med värme och glädje

Fast med detta sagt medger jag ändå utan omsvep att jag kommer att leva i det förflutna och minnas denna – och många andra konserter för den delen – med både värme och glädje på lång sikt. För det finns onekligen (musik)upplevelser man gärna hade velat återuppleva igen, och det här var definitivt ett av dem.

Skriven 2019-01-09