FANNY OCH ALEXANDER, Stadsteatern, Göteborg den 19 december 2018

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Regi: Eva Bergman
Medverkande: Mia Höglund-Melin, Carina Boberg, Johan Gry, Sven-Åke Gustavsson, Ulla Skoog, Eric Ericson, Carina M Johansson, Marie Delleskog, Emilie Strandberg, Jakob Eklund
Fanny: Alice Påhlsson, Elsa Lundqvist Sahlin, Edith Tillander
Alexander: Wilmer Hellsten, Tim Lundberg, Vilmer Lygnholm

Spelas: Julen 2018 och vårsäsongen 2019

Julteater och familjemys och inlåsta barn. Ja, så kan man sammanfatta både Lisebergsteaterns Emil i Lönneberga och Stadsteaterns Fanny och Alexander.

På Liseberg sitter Emil i Snickerboa och tänker över sina synder. På Stadsteatern blir Alexander inlåst av den elake biskopen när han fantiserar för mycket. De små systrarna (Ida respektive Fanny) kommer något lindrigare undan. Men medan de båda barnen står i centrum till hundra procent på Lisebergsteatern, och finns på scenen praktiskt taget hela tiden, så är Fanny och Alexanders roller inte så stora, i det drama som bär deras namn. Huvudperson är istället deras mamma Emilie (Mia Höglund-Melin). Emilie är en del av en stor, bullrig skådespelarfamilj och när hennes man dör gifter hon om sig med en biskop (Jakob Eklund) för att hitta något “äkta” i livet. För sent inser hon att biskopen är bättre än någon annan på att spela en roll, och den rollen släpper han inte!

Hemma hos teaterfamiljen är det rött och varmt och plyschigt och plottrigt och överdådigt. Här härskar filosofin “more is more”! Hemma hos biskopsfamiljen är det iskallt “ljust och fräscht” – vitt, kalt, sterilt, genomlyst. Som ett operationsrum där ett barns skaparförmåga, påhittighet och bubblande fantasi ska opereras ut.

Fanny och Alexander påminner om en film. Ja, Fanny och Alexander är så klart en flerfaldigt Oscarsbelönad film och tillika en prisbelönt TV-serie, men filmen som dyker upp i huvudet direkt är faktiskt Kungliga Patrasket av Hasse Ekman. Kanske för att regissören Eva Bergman flyttat handlingen framåt i tiden, kanske för att teaterproduktionen är “renare” och fokus ligger mycket på teaterfamiljen. Precis som i Kungliga Patrasket, där en bror och en syster försöker bryta sig loss från sin teaterfamilj, för att hitta något “äkta” utanför teatern, bara för att inse att resten av världen är mycket mer förljugen och rutten och spelar teater hela tiden, men utan någon klart avgränsad scen. Det där med “det äkta livet” är bara att glömma. Något tilltufsade av sin utflykt till “det verkliga livet” återvänder de till den värme och kärlek och skaparglädje och kreativitet som teatern och teaterfamiljen kan erbjuda.

Emilie genomgår samma utvecklingskurva i Fanny och Alexander – hennes längtan efter “det äkta” för henne bort från teaterfamiljen, och hennes vistelse hos biskopens känslokalla familj gör henne rejält desillusionerad — men lagom till det lyckliga slutet är hon, och även hennes barn Fanny och Alexander, tillbaka hos den stora, brokiga och varmhjärtade teaterfamiljen.

Fanny och Alexander passar som teater – den renodlar hyllningen till fantasin och teatern på ett snyggt och stilrent sätt.

Har man sett uppsättningar av Eva Bergman tidigare, som den utmärkta Karl Gerhard med Tomas von Brömssen i titelrollen, så är det bara att förnöjt konstatera att här finns en regissör som förstår att uppskatta musiker och som verkligen kan sätta musiken och musikerna i fokus på ett smart och fyndigt sätt. Bandet sitter hela tiden på scenen och kommenterar händelseutvecklingen med sina toner. Musikerna är så nära skådespelarna att de kan röra vid dem – och vice versa.

Dessutom, eftersom handlingen flyttats till 1930-talet, är det på sin plats med coola jazztoner. Man får intrycket att musiken improviseras fram på plats, för att understryka och accentuera handlingen och karaktärernas tankar, som till exempel när biskopen och Alexander smyger runt och försöker läsa av varandra.

Musiken står verkligen i fokus och är hela pjäsens själ.

Vad hade Ingmar Bergman tyckt? Musik var hans stora kärlek i livet, den var större än något annat, och att se och att höra musiken ta så stor plats och jazzigt tolka Fannys och Alexanders och alla de andra karaktärernas känslor … Det är helt enkelt underbart! Ingmar Bergman skulle ha älskat det!

Förutom jazz så bjuder den här uppsättningen på tyska schlagers och mycket vacker julmusik, som en liten julkantat, och givetvis Bach. Ingen Bergman utan Bach. Bach var Ingmar Bergmans stora favorit. Hans egen personliga väg till det gudomliga, till livet bortom det som vi ser och förstår. En mycket trevligare andligare väg än den som biskopen i Fanny och Alexander erbjuder.

Vackert och trendigt 1930-tals mode bidrar till att modernisera Fanny och Alexander, men också till att matcha pjäsen politiskt med det som händer ute i Europa.

Bergman regisserar Bergman och ljuv musik uppstår.

Detta är en snygg och stilren hyllning till teatern och skaparkraften och fantasin — uppförd på själva teatern! Det sitter som en smäck!

Skriven 2018-12-20