VIDEOMANNEN

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Nördigt udda dramathrillerkomedi, Sverige 2018
Regi: Kristian A. Söderström
I rollerna: Stefan Sauk, Lena Nilsson, Morgan Alling, Martin Wallström, Sven Wollter, Amanda Ooms, Carolin Stoltz
DVD/Blu-Ray/VOD
(Studio S Entertainment)

BETYG: FYRA

Videomannen, med manus och regi av Kristian A Söderström, pressvisades inte i Göteborg och den visades bara tre-fyra gånger på en biograf här, har jag förstått det som. Detta missade jag helt. Läsare hörde av sig och undrade om jag sett Videomannen. En biografmaskinist i Skåne skrev och undrade vilka det är tänkt ska se den här filmen – han uppskattade den, men han är specialintresserad av ämnet.

Inspelningsplatser i Göteborg

Av allt att döma är Videomannen inspelad i Göteborg. Södra Liden och Steam Punk Bar, som ligger mittemot varandra på Kungsgatan, tackas i eftertexterna, så antagligen är krogscenerna inspelade där. Synd att de inte istället gick in på Kungsbaren; före detta PC Bar & Kök, som ligger vägg i vägg med Södra Liden. Där brukar jag hålla till, även om det var ett tag sedan nu.

Snäv målgrupp

Nu har jag sett Videomannen. Och, ja, vaffan ska man säga? Det här är en av de mest udda filmer som gjorts i Sverige – någonsin. Jag säger som biografmaskinisten ovan: jag gillade den, men vad kommer så kallat “vanligt folk” att tycka? Målgruppen är så snäv att vi kan träffas allihop på Kungsbaren och dricka billig Falcon. Det är minst sagt fascinerande att Film i Väst gått in med pengar, att ett flertal kända namn gått med på att medverka, och att filmen gick upp på bio – om än en synnerligen kort vända.

Men visst är det kul att filmen faktiskt gjorts och fått distribution. Det brukar jag tycka om de flesta udda, svenska filmprojekt, även om filmerna inte alltid är bra.

Lever för sin filmsamling

Det är svårt att genrebestämma Videomannen. Drama med inslag av thriller och komedi? Stefan Sauk spelar Ennio, som på 1980- och 90-talen hade en framgångsrik videobutik. Det är andra tider nu och Ennio bor i en källare, där han även har sin enorma VHS-samling; mest skräck, främst italiensk sådan. Det har inte gått så bra för Ennio, han är en utböling, han lever enbart för sin filmsamling, han är pank, och fogden är ute efter honom. Ibland träffar han kompisar och har videokväll, men dessa kompisar är inte lika anala som han – en kille som spelas av Morgan Alling lever ett nytt liv tilllsammans med en kvinna, och har inte ens filmaffischer på väggarna!

Dyrbar zombiekassett

En dag råkar Ennio komma över ett exemplar av Lucio Fulcis Zombie ZOMBIE (alltså Zombi 2/Zombie Flesh Eaters) i Video Invests utgåva. Kvinnan som säljer filmen, Simone (Lena Nilsson), har den hel kartong full med videofilmer, hon vill ha en hundring för hela lådan – det är ju bara gammalt skräp, liksom.

Efter att Ennio har köpt den eftertraktade Video Invest-filmen, hör plötsligt den mystiske Faceless av sig – en mytomspunnen videosamlare som spelas av en skådis från Hem till gården. Hon vill köpa Zombiekassetten för 10 000 euros. Äntligen är Ennios problem ur världen.

Relation med alkis

… Om det inte vore för att filmen plötsligt är försvunnen.
Parallellt med detta berättas om Simone. Simone är alkis – och hon älskar 80-talet. Hon har ett trist jobb med obehagliga arbetskamrater (Amanda Ooms spelar en av dem), hon har dålig kontakt med sin dotter, och i ett försök att dricka mindre ber hon sin granne Sven Wollter att förvara en bag-in-box åt henne.
Simone börjar träffa Ennio, de inleder något slags relation, men till en början går det väl sådär. De är båda udda existenser, och Ennios humör är inte det bästa.

Osympatiska komplettister

Det finns mycket i den här filmen jag kan relatera till. Jag har filmaffischer på väggen bakom mig när jag skriver detta, men min filmsamling är numera ganska minimal. Annat var det på 90-talet, då jag lyckades täcka de flesta av lägenhetens väggar med VHS-kassetter. Jag samlade ganska rejält en period – men jag var långtifrån lika anal som många andra filmsamlare. En del samlare jag kom i kontakt med var en aning obehagliga; det kändes som om kompletta samlingar var viktigare än själva filmerna, och de som inte var komplettister var inte värda något. De kunde vara lika vresiga och osympatiska som Ennio i Videomannen.

Viktigast samla på favoriter

Jag tyckte – och tycker fortfarande – att det var viktigare att samla på de filmer jag faktiskt gillade och ville ha. Okej, jag hade en massa annat också. Men till exempel hade jag bara en film från Video Invest (Necrofania). De filmer Video Invest släppte skaffade jag i andra, bättre versioner. Och när filmerna kom på DVD fanns det liksom ingen orsak till att se dem på VHS.

Mystiska titlar på hyllorna

Min samling tog mest upp plats och efter en tid tittade jag sällan eller aldrig på filmerna. Dock kan jag idag sakna samlingen. Att titta på- och dra med fingret längs ryggarna på de tjocka plastaskarna. Att plocka fram och titta på omslaget till någon obskyr release. Minnas hur det var att gå in i det tidiga 80-talets videobutiker, känna den specifika doften därinne, och förundras över allla mystiska titlar på hyllorna. Ett tag i slutet av 80-talet jobbade en kompis till mig i en videobutik, och jag satt ofta där och hängde ett par timmar var eller varannan dag. De hade bara riktigt gamla hyrfilmer i den butiken; VTC, Walthers Video, Viking Video, Baroness och liknande.

VTC-filmer med färg

I Videomannens eftertexter tackas flera personer jag känner. I själva filmen nämns en viss Ferox-Johan – han gav ut fanzinet Video Ferox. Jag skrev en artikel i det sista numret av Video Ferox – men då var det plötsligt 2000-tal. Jag minns en gång när jag pratade i telefon med Johan, det var i mitten av 90-talet, och han sa att VTC tydligen skulle haft en serie filmer med en färg (jag minns inte vilken) på ryggen som han aldrig sett i verkligheten och som kanske bara var ett påhittat rykte. Jag blev lite konfunderad – eftersom jag rakt framför mig hade en film ur denna serie. Jösses, tänkte jag, har jag något en komplettist som Johan inte känner till?

Falnande intresse för VHS

Långt in på 90-talet kunde jag bli alldeles till mig när jag kom över eftertraktade VHS-rariteter till rövarpriser. Som en gång, när jag gick in i lumphandeln i kvarteret intill min bostad. Gubben som hade butiken sa “Du som gillar gammalt mög, jag fick en låda som jag ställde undan till dig”. Lådan innehöll helt ospelade filmer från VideoKlubben. Jag köpte dem för fem eller tio spänn styck.
Men det var då det. Idag tycker jag att det är skönt att DVD- och Blu-ray-filmer tar mindre plats än VHS – och att bildkvalitén är betydlligt bättre. Dessutom gillar jag att man kan streama mängder av filmer, så att man slipper köpa fysiska exemplar av filmer man bara är nyfiken på och ser en gång.

Inklippt hårdporrscen

I Videomannen tittar Ennio flera gånger på filmer av Boarne Vibenius-rullarna Thriller – en grym film och Breaking Point. Vad jag vet släpptes den senare aldrig som hyrfilm, men jag kan förstås ha fel. I en scen diskuterar Ennio och en kompis en inklippt hardcore-scen i en italiensk skräckfilm. De nämner aldrig titeln, den nämns inte i eftertexterna, och det enda vi ser på filmduken de tittar på är ett kvinnligt skrev. Men – jag ser allt att det är Slaughter Hotel de tittar på!

Nostalgins vågor

Okej. Den här recensionen blev längre än planerat. Jag gick igång, jag plaskade iväg med nostalgins vågor. Men – jag gillar alltså den här filmen. De som inte kan relatera till filmsamlande och italiensk skräck vill nog sätta ett lägre betyg än jag.

Samantha Fox’ nya låt “Hot Girl” och videon till denna förekommer bara under några sekunder i filmen.

Skriven 2018-12-19