ROCKINGHAM 2018, dag 3, Nottingham Trent University, Nottingham (söndagen den 21 oktober) med bland andra CREYE, FIND ME, GLASS TIGER, PRETTY MAIDS och WARRANT

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Slutet gott, allting gott. Sista dagen på årets Rockingham visade sig bli minst lika stark och gedigen som dagen innan, och skam vore väl annars med tanke på en laguppställning som stoltserade med folk som Glass Tiger, Warrant och svenskamerikanska Find Me. De enda som avnjutits live tidigare dessutom var Pretty Maids och skånska nykomlingarna Creye, så det fanns ett visst mått av överraskningsmoment i helheten också.

Välsmakande genombrott

Danskarna har upplevts en handfull gånger tidigare på så vitt skilda spelställen som Köpenhamnska Hard Rock Café och Sweden Rock, och har alltid levererat. Samtidigt uppträdde Creye på hemmaplan i samband med Melodic Rock Fest så sent som i månadsskiftet maj/juni tidigare i år, och det är knappast någon överdrift att hävda att de fick ett välsmakande genombrott bland melodic rockfansen där och då.

Avslappnad auktoritet

Därför verkade det också nästan som en tanke att kvintetten inledde med Straight to the Top. För det är förstås raka vägen mot toppen som ligger framför dessa ynglingar. I alla fall inom den sfär som går under beteckningen AOR. Sedan kanske det var inbillning, men jag kunde uppleva att man kunde märka en utveckling bara på de sisådär fyra och en halv månader sedan Melodic Rock gick av stapeln där på Trent University. Gossarna verkade ha mer autktoritet och var mer avslappnade, och på det hela taget mer komfortabla än senast ären om det självklart finns utrymme för ytterligare utveckling

Inte ett svagt spår

Sedan vad gäller repertoaren; well, det är svårt att argumentera med sångsamlingen på den självbetitlade debuten. Den här gången fastnade jag kanske speciellt för powerballaden Miracle, Survivordoftande Nothing to Lose och Desperately Lovin´ med sitt snygga gitarrsolo, men egentligen finns det inte ett svagt spår på detta alster, så nästa gång kan det mycket väl vara några andra nummer som står ut.

Utmaning varje dag

Mer svenskt följde i form av Age of Reflection, och utan att nu dra för stora växlar på ett gig som i sanningens namn inte upplevdess fullt ut får man väl säga att Västeråsarna bjöd på ett gediget hantverk. Alla ingredienserna, inklusive melodikänslan och sången satt enligt den gängse mallen. Vilket är gott nog. Dock utgör kvintetten ännu ett exempel på att det kan vara oerhört svårt att stå ut i den här genren. AOR-scenen framstår som ett veritabeld getingbo numera, och jag avundas knappast Age of Reflection den utmaning de står inför i stort sett varje dag.

Visade musikalisk klass

På sätt och vis gäller samma sak för White Widdow, men de klarar sig samtidigt undan problemet genom att ha ett lite tyngre beat, lite mer riffande och lite mer tyngd rent almänt än det gängse bandet i genren. Australiensarna balanserar hel enkelt inte sällan på gränsen till hair metal modell light samtidigt. Som på detta tidiga stadium på Trent University. I sådant som Cry Wolf, Living for the Night och Broken Hearts Won´t Last Forever visade de både sin klass och musikaliska grupptillhörighet. Här är det för övrigt också värt att notera att frontmannen Jules Millis utgör en stor tillgång för bandet. Mannen både övertygade vokalt och ägde scenen på ett sätt som fick en att längta efter att se bandet på en större scen.

Hade förtjänat mer

Fast sorgligt nog lär inte så bli fallet. Åttiotalet är långt borta i dagens läge, och samtida akter i genren kan känna sig blåsta på de framgångar som Foreigner, Journey, Styx, Survivor, Toto med flera åtnjöt då det begav sig. Men synd är det allt. De flesta band som uppträder på en festival av Rockinghams sort hade onekligen förtjänat mer. Som Find Me, bandprojektet med flitige svenske producenten Daniel Flores och amerikanske sångaren Robbie LeBlanc i centrum.

LeBlanc med stor själfull röst

Och på tal om den sistnämnde, så har han onekligen en stor själfull röst. Det finns mycket soul och känsla i denne mans pipa även om jag kanske önskat mig att han överlag utnyttjat de låga registrena aningen mer för nyansens skull. Samtidigt var det rolig att se den glädje amerikanen utstrålade genom hela giget. Det stora leendet sade det mesta.

Ingen utfyllnad

Vad sedan gäller låtmaterialet är det bara att ta av hatten för Daniel Flores. På Rockingham kom det ena esset efter det andra som på ett pärlband. Från inledande up-tempofavoriten Nowhere to Hide via fina pianoballaden Forever och vidare till avslutande Road to Nowhere bjöds det i stort sett bara på “killers” utan några “fillers”.

Godset levererades

Inte illa, får man väl säga, och det kan även vara värt att påpeka att bandet lät oförskämt fräscht och vitalt med tanke på hur lite de spelat live genom åren. För egen del såg jag fram emot detta gig, och godset levererades faktiskt i högre utsträckning än förväntat.

Glass Tiger oskrivet (live)blad

Fast dagens utropstecken måste ändå sägas ha varit Glass Tiger. Kanadensarna var tämligen stora på åttiotalet, men lade ner verksamheten redan 1993. Ett decennium senare återförenades kvintetten, och alltsedan dess har de hållit verksamheten vid liv. I alla fall hemma i Kanada. Fast något av ett oskrivet (live)blad måste de nog ändå sägas ha varit för Rockinghampubliken. Enligt sångaren Alan Frew hade det hunnit gå tjugosju år sedan de var i England senast. Vilket säkert var sant.

Övertäffade förväntningar

Men som sagt; dagens utropstecken var Ontariobandet likafullt, och inte bara för att de överträffade de förväntningar man kunde förväntas ha med råge – det var ett inspirerat, spelglatt, fingertoppskändligt och överraskande tajt gäng där uppe på scenen – utan också för att man påmindes om hur personligt deras uttryck faktiskt är.

Folkdoftande och U2-inspirerat

Visst, melodisk är deras rock onekligen, men herrarna stod också tydligt ut från alla kollegorna i årets line up. Deras sound är – skulle jag vilja säga – tämligen omisskänligt i sammanhanget, och sådant som inledande rockern Animal Heart, folkdoftande My Town och U2-inspirerade? Diamond Sun påminde mig om varför jag uppskattade bandet från början. Ändå har jag då inte sagt något om oundvikliga extranumret Don´t Forget Me (When I´m Gone).

En effektiv livemaskin

Pretty Maids framträdande påminde mig också om något, men då framför allt om deras pålitlighet. Kvintetten må ha haft både sina upp- och nergångar genom åren, men dagens version är onekligen en effektiv livemaskin, som alltid är sevärd. På samma sätt är ständige frontmannen Ronnie Atkins en duktig sångare, som alltjämt klarar av att leverera de toner som krävs. Dock blev jag en aning orolig för honom då och då. Mannen såg inte sällan ut att ta i så mycket att det fanns risk för blodstörtning. Eller också handlade det bara inbillning från min sida. Och stark inleveles från frontmannen själv.

Men det där är förstås bara spekulationer, och för att nu återgå till väsentligheterna var det onekligen en gedigen setlista herrarna presterade. Inte minst bådade öppningen gott. Tre tvättäkta rockers av den hårfagra modellen i form av Mother of All Lies, Kingmaker – hämtad från senaste albumet med samma titel, och We Came to Rock inledde nämligen. Och för att nu anknyta till sistnämnda sång. Det var inte svårt att tro på att danskarna kom för att rocka denna sista Rockinghamdag.

Kom undan med busstreck

Vad mer? Jo, setets kanske hårdaste nummer Pandemonium övergick i sitt klimax till en cover av Pink Floyds Another Brick In the Wall. Kul och kaxigt, får man väl säga. Men kanske också dumdristigt med tanke på numrets rosade och närmast legendariska status. Fast jag inbillar mig förstås att de kom undan med detta busstreck också. Men viss marginal därtill. Sedan måste bara också framhållas att lysande halvballaden Little Drops of Heaven doftar AOR-klassiker lång väg.

Avled tragiskt

Inga AOR-klassiker, men väl hårmetallditon har Warrant på sin lyra. Värt att notera är även att fyra personer från den framgångsrika åttiotalsperionden alltjämt ingår i laguppställningen Dessvärre dog originalsångaren Jani Lane tragiskt av alkoholförgiftning 2011, men ex-Lynch Mobvokalisten Robert Mason tog över tre år innan dess.

Virtuell skampåle

Vilket inte alls osökt leder oss in på festivalens enda kontrovers. Mason fick nämligen initialt ett mindre utbrott på scen över att Pretty Maids gig “dragit över”. Detta var emellertid inte sant; danskarna slutade i tid. Däremot dröjde det obegripligt länge för ansvarig personal – vet inte vem – att förberereda scenen för amerikanernas gig. Så var det med det. Detta var egentligen ingen stor sak, men i ett mindre efterspel på Facebook av det trista slaget fick Mason stå vid den virtuella skampålen.

Levde upp till headlinerstatus

Välförtjänt? Måhända, men det bör inte överskugga det faktum att Los Angelesbandet faktiskt gjorde både en stark spelning och levde upp till sin headlinerstatus. Energiskt, högt tempo och inte minst mer varierat än vad fördomen säger var det här nämligen.

Metalrefränger, blues och powerballader

Eller för att nu förtydliga; Warrant är mer än hair metalanthems som Down Boys, färska Louder Harder Faster och signaturmelodin framför alla andra, självklara extranumret Cherry Pie. Visst, de gör den här sortens typiska korthuggna metalrefränger övertygande, men det är inte det enda. I det här giget vävdes bluesen onekligen in snyggt i sådant som Dusty´s Revenge och sydstatsrockande Uncle Tom´s Cabin. På samma gång måste också sägas att de softa sakerna gjordes bättre rättvisa än förväntat. Såväl I Saw Red som Heaven och Sometimes She Cries levererades det som behövs för att stava till etiketten powerballad med emfas.

Summa summarum skulle jag nog vilja påstå att Warrant är underskattade. Än idag. Om något var det detta de bekräftade med denna avslutande spelning på Trent University för den här gången.

Skriven 2018-12-19