Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Tecknat av William Vance och Michel Rouge
Marshal Blueberry är en serie jag sett framemot att läsa. De två första albumen av tre gick som följetong i Fantomen, men detta var under en period då jag sällan köpte den tidningen. Serien har aldrig publicerats i albumform i Sverige. I egenskap av Blueberryfan har jag förstås varit nyfiken på Marshal Blueberry. Äntligen har jag läst serien.
… Och det är inte utan att jag blev besviken. Åtminstone till två tredjedelar.
Den här gången är det inte Jean Giraud som har tecknat; det jobbet har Giraud överlämnat till William Vance – Vance dog i våras. Däremot står Giraud för manuset.
Uppdrag i håla
Serien utspelar sig 1868-69, mellan albumen General Gula håret och Den försvunna gruvan. Det första albumet om Marshal Blueberry heter På order från Washington och kom ut på franska 1991. Äventyret handlar om …
… Ja, vad handlar det om, egentligen? Löjtnant Blueberry utses till marshal och skickas till den lilla hålan Heaven, där han fått i uppdrag att avslöja några korrumperade politiker som bedriver vapenhandel med indanerna. Detta tar sin lilla tid. I det första albumet lyckas Blueberry inte ens komma fram till Heaven.
Stillsatående och händelselöst
På order från Washington känns som en kort avsnitt ur ett av Charliers “vanliga” Blueberryalbum; ett avsnitt på några sidor som här dragits ut till 44 sidor. Serien är fullkomligt stillastående och det känns som om det inte händer någonting alls. Några militärer sitter i ett rum på Fort Navajo, medan Blueberry och några skurkaktiga typer befinner sig i de snöiga landskapen utanför fortet.
I nästa album; Mission Sherman, rider Blueberry in i Heaven, och spenderar resten av sidorna med att prata med diverse människor.
Livlöst och stelt utan driv
Jag måste säga att jag hade problem med att ta mig igenom dessa två album. Jag fick nästan kämpa. Jag tröttnade flera gånger, jag läste några sidor i taget, för att sedan lägga boken åt sidan och istället läsa annat. Själva historien är inget vidare, men det finns inget som helst driv i berättandet.
Men felet är inte enbart Girauds. Tråkigheten beror nog främst på William Vance. Som jag skrev i min nekrolog över Vance, tecknade han i en spröd, elegant, men stel och livlös stil. De flesta av figurerna ser ungefär likadana ut, de har bara olika peruker. Det är i princip bara Blueberry själv som ser ut som han ska och som känns igen från ruta till ruta.
Ny tecknare
I Marshal Blueberry, som till stor del består av så kallade talking heads, ritar Vance oftast figurerna rakt framifrån eller i profil. Det är stelt och träigt. Flera gånger är bildlösningarna förvirrande – vid ett tillfälle står två gubbar och pratar med varandra inne på en tidningsredaktion. Plötsligt säger en av dem “Tack, jag står hellre …”. Jag antar att den andre gubben erbjuder en stol, men i så fall sker detta utanför bild!
Det tredje och sista albumet heter Den blodiga gränsen och kom på franska år 2000. Läsarna fick allltså vänta hela sju år på upplösningen! Och nu har det plötsligt hänt något. William Vance är utbytt. Ny tecknare är Michel Rouge.
Jag kollade upp honom. Han är född 1950 och debuterade på 70-talet. Han har tecknat en rad serier som, vad jag vet, aldrig publicerats på svenska. 1989 tog han över serien Comanche efter Hermann. Han var dock ingen nykomling när det gällde Blueberry – faktum är att han tuschade tjugo sidor i Blueberry-albumet “Den långa marschen”.
Blueberrykänslan infinner sig
Rouge tecknar bra. Verkligen bra. Hans stil ligger närmare Giraud än Vance, men är ändå egen. Han har sköna tuschlinjer och är en betydligt bättre bildberättare än Vance. Och plötsligt funkar Marshal Blueberry! Plötsligt blir det riktigt bra! Figurerna får individuella utseenden, det går att hålla dem isär, deras karaktärsdrag framgår, och berättandet flyter bra. Den där speciella Blueberrykänslan infinner sig i det sista albumet. Jag önskar att Michel Rouge tecknat samtliga tre delar i denna svit – då hade jag kanske uppskattat även de två inledande delarna.
Obesvarade frågor
Vanligtvis innehåller Cobolts Blueberryutgåvor fylliga artiklar. Tyvärr saknas extramaterial helt i Marshal Blueberry. Det är synd, eftersom jag har en del frågor jag skulle vilja ha besvarade. Varför tecknade Giraud inte själv? Tidsbrist, antar jag. Varför gick jobbet till Vance? Varför tecknade inte Vance den tredje delen? Och varför dröjde det sju år innan det avslutande albumet kom ut? Svaren på dessa frågor går säkert att hitta på nätet. Jag får väl ta och googla lite medan skinkan griljeras.
Skriven 2018-12-15
