Klicka på bilden, för att se hela bilden
Den 13 december, på Luciadagen, förtär man gärna ett gross pepparkakor, för att tillförsäkra sig om en dos snällhet inför den stundande Julen.
Göran och Zlata passerade den stora anslagstavlan vid skolentrén. Årets Luciakandidater satt upptejpade och log med sina bedjande leenden mot sina betraktare. ”Rösta på din favorit!”, stod det med stora bokstäver. Göran stannade till och tittade på de blonda tjejerna. Skolans snyggaste.
Han funderade: Tänk om någon av de änglarna ville bli hans tjej. Tänk om han kunde få en kyss av kandidat nummer två.
Plötsligt och till sin fasa fick han syn på sitt eget porträtt. Göran var Luciakandidat nummer sju.
Ylva smög upp bakom Göran. ”Jag har fått ihop skitmånga röster åt dig!”, viskade hon.
Göran hoppade till och bara glodde på Ylva. ”Nej, nej, nej! Jag kandiderar ej. Jag är nöjd.”
Så slog det honom.
Om han blev Lucia, fick han alla tärnor i sitt tåg. Då skulle han kunna välja vem av tärnorna som skulle bli hans tjej.
”Ja, ja, ja!” Göran tog tag i Ylvas kinder och klämde dem röda. ”Tack Ylva! Du kan få bli Stjärngosse!”
”Lägg av va?! Du är sjuk Göran. Inget annat än sjuk!” fräste Ylva. Men Göran brydde sig inte och vände sig till Zlata.
”Och du Zlata, du får vara pepparkaksgubbe!”
Göran rullade korridoren bort.
”Då i vårt mörka hus, rullar med tända ljus, Sankta Göran, Sankta Göran.”
”Vi har röstat på dig Göran!” Några tjejer i Görans parallellklass, som aldrig någonsin hade gett Göran en blick tidigare, skröt om sin insatts.
”Man tackar, man tackar!” tackade Göran och gjorde en svepande gest med handen, som om han lyfte hatten för tjejerna.
”Tro inte att du vinner!” fräste en av kandidaterna. Men Göran bara log och höll tummarna.
Hårt.
Riktigt hårt.
När elevrådets ordförande och kassör tillsammans med rektorn räknade röstsedlarna, bevittnade de att samma lyckans ost som tidigare vann modelltävlingen även hade skrapat ihop flest röster i Luciatävlingen.
”Nej, det här får inte vara sant!”, utbrast rektorn och tog sig för pannan. ”Det begriper väl var och en, att vi inte kan ha en kille och till på köpet i en rullstol som Lucia!”
Göran satt inne på rektorns rum och motsatte sig rektorns argument om den oföränderliga Luciatraditionen.
”Ja men det förstår du väl att dina kamrater gör narr av dig!”, menade rektorn.
”De vill ha mig och de ska få mig!”, avslutade Göran diskussionen och rullade ut från rektorns kontor.
”Lusse lelle, Lusse lelle, Elva nätter före jul!”
Rektorn hade aldrig varit med om något liknade. Lucia är en högtid, en årlig tradition, och traditioner ändrar man inte på hur som helst.
Läraren Get-Hans kom fram till Göran efter lektionens slut. ”Har du tid en stund?”
Göran nickade.
”Rektorn bad mig prata med dig!”
”Får jag gissa? Han vill hälsa, att från och med nu, är på hans skola hjulmänniskor lika mycket värda som fotmänniskor! Rätt?”
”Har du verkligen tänkt igenom detta ordentligt?”
”Absolut!”
”Rektorn bad mig framföra att du fick helgen på dig att fundera på om du ville ändra ditt ställningstagande.”
”Det kvarstår!”
”Det är bra Göran!” Get-Hans klappade Göran på axeln.
”Vi bär ljus till dig som är i mörker!”
”Jag håller med dig fullständigt. Att eleverna valt dig är demokrati i sin sannaste och renaste form. Trevlig helg!”, bräkte Get-Hans glatt.
När Göran på måndagen passerade musiksalen hörde han hur kören övade på Lucialåtarna. Han rullade genast till rektorsexpeditionen.
”Nämen, där är du ju!”, utbrast rektorn och slog ihop händerna. ”Har du tänkt över ditt beslut?”
”Jag är årets Lucia!”
”Göran?!” Rektorn stirrade förundrat på sin elev. ”Lucia är en viktig tradition här i Sverige.”
”Jag håller med dig. Den är mycket viktig!”
”Och det är mycket viktigt att det är en tjej som är Lucia. En vacker tjej. En tjej som kan gå!”
”Nej. Där har du fel!”
Rektorn tittade förvånat på Göran.
”Lucia är en symbol för de utstötta, en symbol för de svaga. Lucia kommer med ljuset. Det är det som är budskapet. Inte om hon har lusselelle mellan benen eller inte, och definitivt inte om hon skrider fram eller rullar. Lucia var lika handikappad som jag!”
”Nu är jag inte med i ditt resonemang!”
”Lucia var blind!”, röt Göran. ”Fast tydligen mindre blind än du!”
”Nu lugnar vi ner oss lite! Annars relegerar jag dig. Vem tror du att du är? Du skall inte köra över en tradition som vi vill ha här på skolan. Varken med eller utan rullstol.” Rektorn kokade av ilska.
”Så här kompromissar vi så att alla blir nöjda och glada; Du får ett diplom där det står att du korades till årets Lucia men du får inte vara med i Luciatåget. Är det förstått? Nu går… eller rullar… eller försvinner du ut härifrån med eller utan diplom!” Rektorn knuffade ut Göran ur kontoret och slog igen dörren.
Göran författade ett brev till Jämställdhetsombudsmannen JämO. Han hoppades innerligt att det stora O:et i JämO inte stod för en stor nolla som befäster det sorgliga intet som en JämO gör för jämställdheten.
Några veckor senare, när Luciafirandet redan passerat, svarade JämO på Görans brev.
”Hej.
Jag förstår att du är arg över att du inte fick vara Lucia. I läroplanen för grundskolan står det bland annat att skolan skall motverka traditionella könsmönster och könsroller men så är det tyvärr inte.
Det finns jämställdhetsutbildningar för pedagoger. Tipsa gärna din rektor om dessa utbildningar.
Mvh
Jämställdhetsombudsmannen”
Den ovanstående, nära på helt sanna Luciaepisoden, är lånad från en av ZLATA IBRAHIMOVIC-böcker.
ZLATA IBRAHIMOVICS DAGBOK är en av Vladimir Oravskys populära ungdomsböcker. Inte undra på att ZLATAS förlag först beställde en fortsättning på den, och sedan ytterligare en. Det finns sedermera inte mindre än tre eftertraktade ZLATA-böcker. Och inte bara det: ZLATA IBRAHIMOVICS DAGBOK blev även dramatiserad och resultatet blev en av vinnarna i en dramatävling utlyst av Kungliga Dramatiska Teatern (Dramaten) och Elverket.
Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker.
Skriven 2018-11-11
