NAKEN I NORMANDIE (Normandie Nue)

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Lantligt charmig frankofili, Frankrike 2018
Regi: Philippe Le Guay
I rollerna: Francois Cluzet, Francois-Xavier Demaison, Julie-Anne Roth, Pili Groyne, Toby Jones
DVD/Blu-Ray/VOD
(Studio S)

BETYG: FYRA

Någonstans i utkanten av imperiet finns det fortfarande en liten by med galler som vägrar bli kuvade och som bjuder på motstånd …

Normandie brukar figurera i krigsfilmer. Normandie Nue är på sitt sätt en krigsfilm – befolkningen i det rurala Normandie har tröttnat på slitet och fattigdomen. Bönderna har fått nog av att kämpa i motvind och det finns de som hänger sig i sina lador. Men det är ju ingen långsiktig lösning på glesbygdskrisen …

Lösningen är att blockera vägar och skapa kaos och att hamna på nyheterna … Eller?

Det visar sig att nyhetssändningen om vägblockaden bara fokuserar på den inflyttade parisaren i byn, och han i sin tur bara pratar om Victor Hugo (han som skrev Ringaren i Notre Dame, som blev defigurerad av en Disneyfilm).

Så kommer en känd amerikansk konstnär till byn, Blake Newman, spelad av Toby Jones (han är så bra i allt han gör! och väldigt rolig i den här rollen!).

Toby Jones brukar excellera i att spela obehagliga typer, och det “obehagliga” i den här naiva komiska konstnärsrollen är framför allt att han bara ser ortsbefolkningen som något slags objekt. Som han ska klä av och arrangera PRECIS som de vita korsen på ett lokalt första-världskriget-gravfält. “Vilken symmetri! Vilken komposition!” utropar han lyriskt. Sedan ska han fotografera dem och fotografiet kommer att bli värt multum. Han är den sortens konstnär. Allt han rör vid blir världsberömt guld. Newman tänker inte för ett ögonblick på den lokala tragedin som ligger bakom gravfältet. Till och med den amerikanske hjälpredan börjar bli trött på den store konstnären efter ett tag …

Huvudrollen i filmen innehas av François Cluzet, och som alltid är han lysande. Han gjorde stort intryck som rullstolsbunden i En oväntad vänskap och sedan dess har den svenska biopubliken kunnat se honom som läkare i Läkaren på Landet. Hattrick: Normandie Nue är ännu en gigantisk biosuccé i hemlandet Frankrike för François Cluzet.

Här spelar Cluzet en utsliten borgmästare, Georges Balbuzard, och han är helt klart bäst i filmen – detta är hans show.

Först vänder sig borgmästaren Balbuzard mot att utblottade ska blotta sig … förstår inte den amerikanske konstnären hur hårt livet på landet är? Men sedan kommer Balbuzard på att just detta kan bli ett sätt att få fokus på glesbygd i kris!

Det här amerikanska konstprojektet kommer att göra bygden känd i hela världen och de kommer på nyheterna och de blir “räddade”! Eller hur?!

En gång i tiden, i slutet av andra världskriget, räddade amerikanerna byn. Men en del fransmän är fortfarande skeptisk till den räddningen och till syvende och sist verkar det som om man inte kan lita på någon annan – man måste rädda sig själv.

Man kan inte vänta på gud eller staten eller EU eller amerikanerna.

Byn i filmen heter Mêle-sur-Sarthe, och ligger mitt i calvadoslandskapet Normandie. Byn finns på riktigt och har enligt wikipedia antal 733 invånare.

Det är så man vet att en by är liten. Man avrundar inte till närmaste nolla eller nollor när man räknar.

Byn är så där lantligt charmig och fransk som man kan vänta sig av en by i en fransk film.

Byborna träter med varandra, ungefär som i ett Asterix-album, och två unga karaktärer blir kära mitt under eländet, också som i ett Asterix-album, och man äter mängder av god mat tillsammans … Fast man jagar i alla fall inte vildsvin tillsammans.

Alla bihandlingar är inte så engagerande, men François Cluzet som borgmästaren engagerar hela tiden och det är lätt att känna igen livet på landet och glesbygdsproblematiken. Speciellt om man en gång varit där.

Allt från oförstående människor från storstaden (parisaren som längtar efter bensinångor) till besökaren som bara ser sin egen bild (den besökande amerikanen). Hårda nedskärningar som hela tiden gör att fattiga blir ännu fattigare, konstiga EU-regler, kampen för öppna landskap och ett levande jordbruk och en levande landsbygd … Allt känns igen.

Inklusive korna som blänger sorgset. En av de roligaste scenerna är en scen med en ko som blänger genom en bilruta på Toby Jones. Dialog är överflödig. Inte ens ett “Mu!” behövs. Toby Jones karaktär ser ut som om han just sett en av dinosaurierna från Jurassic World uppenbara sig! Han säger att han hatar naturen och han menar det.

Sedan känner man också igen stadsmänniskors benägenhet att klandra lantisar för den globala uppvärmningen med argument som att det är fisande kor som orsakat hela krisen. Glöm stadsmänniskornas egen konsumtion med shopping och flådiga nya bilar och flygresor och privata helikoptrar (som figurerar i filmen). Det finns experter som hävdar att den globala uppvärmningen var ännu varmare på dinosauriernas tid. Dinosaurierna fes också, ännu mer än kor!

Hur går det då med det amerikanska konstprojektet? Man behöver knappast vara insatt i filmdramaturgins regler för att förstå att allt kommer att gå åt skogen innan den tredje akten.
Sedan reser sig byborna som en man och slår tillbaka innan sluttexterna rullar.

Försoning, alla blir sams, “lyckligt slut”.

Men när eftertexterna rullar mal en tanke envetet vidare: Bryr sig någon om ett foto som vem-som-helst har tagit? Där alla står huller om buller i en enda röra? Det blev ju ingen bra bild. Hela grejen var ju den där symmetrin och att det skulle vara en Världsberömd Konstnär som stod bakom kameran. Blake Newmans idé hade förmodligen blivit till ett fint foto. Även om han var en egotrippad typ som inte brydde sig om vare sig människor eller kor eller naturen eller en levande landsbygd.

Ett står i alla fall klart när filmen slutar: att det fortfarande finns en liten grupp med galler som vågar göra motstånd och kämpa vidare!

Skriven 2018-12-07