Klicka på bilden, för att se hela bilden
Vi bjuder på följetongen BEATRICE OCH TSUNAMIN, skriven av Vladimir Oravsky.
Många, väldigt många är bekanta redan med gatukatten Beatrice då hon är hjälten i böckerna:
BEATRICE TAKES A TRIP
BEATRICES PRANK, ERINDRINGER OG EVENTYR
PÅ VÄG : BERÄTTELSER AV ZLATA IBRAHIMOVIC
”Så där”, konstaterade pappan, ”men jag har fortfarande de där hallucinationerna där osande katter talar.”
”Det har du visst inte” argumenterade Beatrice, ”och det är fortfarande du som osar.”
Sen hoppade hon ner från stolen och öppnade dörren till korridoren. Så fort hon såg Beatrices huvud i dörröppningen sprang Kattis upp:
”Vad är det, Beatrice? Ska du på toa?”
Beatrice gick tillbaka in i rummet följd av Kattis och sen av resten av familjen.
Med pappan äntligen vaken, visste Beatrice vilka scener som skulle följa och höll sig i bakgrunden i den omfattning det gick. Om hon kunde skulle hon ha hållit för öronen för att slippa uppfånga all den förtjusning, begeistring och övrigt ing.
Så klart skulle pappan veta allt som inträffat medan han sov, vilken hjälte Beatrice var och så vidare och så vidare och så vidare och så vidare och så vidare.
”Verkligen? Katteländet? Verkligen? Katteländet? Verkligen? Katteländet?” var allt pappan sa och såg misstänksamt på henne.
Det var okej, misstänksamhet räddar liv.
”Hon heter alltså Beatrice, pappa” påminde Kattis honom. Värre blev det då även läkaren kom och talade om ett medicinskt mirakel och om hur ofattbart tursam pappan hade varit:
Att han hade slagits medvetslös meddetsamma tsunamin kom och sen hamnat i en luftficka under vattnet… Sen när vattnet dragit sig tillbaka var det ett ytterligare mirakel att han hade hittats bland all bråte i tid. Och äntligen uppvakningen som han, läkaren, ärligt talat inte hade trott mycket på…
”Men tydligen finns det någon som håller sin hand över dig!” avslutade läkaren sin diagnos.
”Sin tass, menar du väl!” rättade till Kattis.
”Det är ju Beatrice som hållit sin tass över oss alla!”
Det ansåg läkaren för föga trovärdigt, men fann inget vidare gehör för sin åsikt bortsett från kanske hos pappan. Om ens det.
Så fort pappan kom på benen igen var planen, som till omväxling nog skulle bli av, att de alla, inklusive Beatrice, skulle flygas hem igen.
I motsats till många andra familjer alltså fulltaliga, om än inte alldeles opåverkade…
För Beatrices del fanns det en del överväganden att göra.
Hennes första tanke var förstås att så fort hon kom hem att ta sig ut på gatorna igen. Det här med familjeliv var tydligen farligare än hon antagit. Å andra sidan var hon ju nu familjens hjältinna, vilket väl gick att åtnjutas på nåt vis.
Sen gillade hon ju dessa människor, trots att de var människor, även familjens överhuvud.
Beatrice kände dock att hon inte var skapad för att dagtinga bort sitt oberoende oavsett hur kallt och obekvämt vinterstormarna än ylade.
Det var dock fortfarande några veckor kvar innan de skulle flyga hem efter vad hon förstod och man ska inte ta sina sorger och bekymmer i förskott. Hon fick väl se till den tiden. Det föreföll i alla fall för Beatrice att vara sunt kattänk, och om nån vet vad som är sunt kattänk, måste det väl vara Beatrice, inte sant?
Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker.
Skriven 2018-10-10
