Klicka på bilden, för att se hela bilden
Vi bjuder på följetongen BEATRICE OCH TSUNAMIN, skriven av Vladimir Oravsky.
Många, väldigt många är bekanta redan med gatukatten Beatrice då hon är hjälten i böckerna:
BEATRICE TAKES A TRIP
BEATRICES PRANK, ERINDRINGER OG EVENTYR
PÅ VÄG : BERÄTTELSER AV ZLATA IBRAHIMOVIC
”Ni kan ju be de där männen att rota igenom den här högen”, befallde hon lugnt och satte igång med tvättandet igen.
Det behövde familjen höra bara en gång och snart hade de övertalat en grupp undanröjningsarbetare som bedyrade att avklarade den både en och två gånger att de likaväl om än mot betalning kunde ta den högen än en gång.
Mamman, Kattis och Alek hjälpte till medan Beatrice följde hur högen långsamt blev lägre och lägre. Snart kom räddningsteamet fram till olika delar av en krossad glasskiosk och några parasoller som på nåt vis bildat ett litet skyddsrum mitt i högen.
Då arbetarna plockade bort det sista parasollet utbröt mamman:
”Där är han! Det är han!”
Såklart det var. Den lukten skulle Beatrice känna igen var som helst och när som helst.
Räddarna drog försiktigt pappan ur högen och la honom på marken. En undanröjare lade sitt öra mot pappans bröst:
”Han lever!” gapade undanröjaren.
Såklart han levde, annars hade han luktat helt annorlunda, det kunde Beatrice ha talat om för länge sen.
Alla blev utom sig av begeistring över detta till synes mirakel eftersom alla hade gett upp hoppet om att hitta någon levande vid det här laget.
Någon ringde upp på mobiltelefon efter en helikopter, medan andra försökte att rensa bort lite av den smuts som täckte den fortfarande medvetslösa pappans kropp från hjässa till fotsula eller från topp till tå som en mindre originell observatör skulle uttrycka det. Beatrice fick ännu flera kramar och pussar och utnämndes till hela familjens räddare, vilket hon väl också var. Så mycket snack om den saken men krubbet nämnde inte någon än så länge.
Beatrice satt i rummet på hospitalet i den stora staden dit helikoptern flugit hela familjen, henne själv innefattad. Pappan låg på sjukhussängen i ett tillstånd som läkaren hade kallat en ’koma’ och som tydligen var ett annat ord för bråddjup sömn. Satt och satt. Faktiskt passade Beatrice på, precis som pappan, att ligga och sova så mycket av tiden som möjligt. Med allt som hänt på sistone kände hon definitivt ett behov av det. Just nu var hon ensam på rummet med pappan eftersom de andra gått utanför ett tag. Att vänta på att någon som är i koma vaknar kan bli lite långtråkigt ibland, i alla fall för människor. För Beatrice passade väntan däremot utmärkt så länge hon fick mat och dricka under tiden.
Hon låg på stolen precis bredvid sängen. Stolen var fortfarande härligt varm eftersom mamman hade suttit där under lång tid, tydligen hela natten. Man måste passa på att utnyttja de tillfällen av värme som ges, så är det bara och Beatrice såg ingen anledning att ändra på den naturens ordning bara därför att nån låg i koma…
”Hej, kattelände”, yttrade pappan plötsligt och såg Beatrice i ögonen.
”Hej, familjens överhuvud”, svarade Beatrice, ”men jag heter alltså fortfarande Beatrice.”
”Då säger vi väl det”, medgav pappan i vanlig ordning.
”Hur är läget?” frågade Beatrice vänligt.
Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker.
Skriven 2018-10-10
