Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: Luca Guadagnino
I rollerna: Dakota Johnson, Tilda Swinton, Chloë Grace Moretz, Mia Goth, Jessica Harper
BETYG: FYRA
PREMIÄR: 2018-11-23
Att göra en nyinspelning av Dario Argentos mästerverk SUSPIRIA från 1977 känns inte bara fullkomligt onödigt. Det är dessutom direkt dumdristigt. Hur kan man göra en nyinspelning av en film vars storhet inte ligger i handlingen – handllingen är tunn – utan på dess helhetsupplevelse; filmfoto, scenografi, musik med mera?
Det kan man genom att göra något nästan helt annat av det ursprungliga materialet.
Jag såg inte Luca Guadagninos förra film; den uppmärksammade CALL ME BY YOUR NAME. Däremot såg jag filmen han gjorde dessförinnan; A BIGGER SPLASH. Den tyckte jag inte var speciellt bra. Efter att ha sett den, tyckte jag bara att det var märkligt att Guadagnino skulle ge sig på SUSPIRIA.
Ännu konstigare blev det när manusförfattaren David Kajganich, som även skrev A BIGGER SPLASH (vilken för övrigt också är en remake), gick ut med att han inte gillar Argentos SUSPIRIA. Va? Varför välja en författare som inte tycker om det ursprungliga verket?
… Fast detta var kanske en bra idé. Jag har själv alltid tyckt att det känts onödigt att göra nyinspelningar av bra filmer – varför inte ta en gammal film som var dålig, men som hade potential till att bli något bra? Det var kanske så Kajganich tänkte i det här fallet – han fick tillfälle att rätta till en film han inte gillar. Här måste jag skjuta in att nästa film gjord efter manus av Kajganich är den nya versionen av JURTJYRKOGÅRDEN. Mary Lamberts 80-talsfilm gillas av många, men hennes film var trots allt långtifrån lika otäck som Stephen Kings roman – så de försöker väl rätta till detta nu, inspirerade av framgångarna med DET.
Åter till SUSPIRIA. Efter premiären under filmfestivalen i Venedig, har åsikterna om Guadagninos film gått isär. Många hyllar den och kallar den en riktigt, riktigt bra film. Många hatar den passionerat. De sistnämnda är framför allt fanboys som inte tolererar att man vågat röra en av deras favoritfilmer, eftersom det förstås är förbjudet. Det får man ju inte! Hatarna verkar mest hata filmen för att de ska hata den, och de vägrar se den för vad den är.
Det är lite synd att Guadagninos film har titeln SUSPIRIA. Den hade nog vunnit på att heta något helt annat – eftersom den skiljer sig så pass mycket från Argentos film. Denna nya film är nämligen ett två och en halv timme lång art house-film, men flera långa dansinslag – och men en del överaskande grova splatterscener.
Den nya filmen utspelar sig inte i Freiburg, men väl i Berlin. Det är 1977, Baader-Meinhof och deras RAF dominerar nyheterna. Hit anländer Susie Bannion (Dakota Johnson; varför rollfiguren döpts om från Suzy till Susie kan man undra) från Ohio för att provdansa för ett världsberömt danskompani.
Berlin är grått och ogästvänligt. Susie provdansar, godkänns och stannar därför kvar. Danskompaniet leds av madame Blanc (Tilda Swinton), en legendarisk och respekterad dansös, som ska sätta upp verket “Volk”. Rollfiguren Blanc har kallats “Pina Bausch från helvetet”.
Flickor från kompaniet försvinner på de mest mystiska sätt. När tjejen som skulle dansa huvudrollen i “Volk” plötsligt är väck, tilldelas nykomlingen Susie denna roll.
Tilda Swinton spelar även SUSPIRIAS manliga (!) huvudroll, den åldrade psykologen doktor Josef Klemperer, som haft några av kompaniets dansöser som patienter. Tjejerna har lidit av vanföreställningar om häxor och häxsabbater på dansakademin, och när de försvinner börjar Klemperer undersöka hur det verkligen står till.
Jodå, visst är det en häxa som ställer till det. Mater Suspiriorum, suckarnas moder. Och visst råkar Susie och några av de andra töserna illa ut.
Dario Argentos film från 1977 är en surrealistisk mardröm; en vacker, ond saga berättad med knalliga färger, blodiga mord, och fantastisk, högljudd filmmuik av Goblin. Någon logik i händelserna förekommer knappt alls, tvärtom är filmen direkt ologisk – den bygger på mardrömmens skeva logik.
Tonen i Luca Guadagninos film är radikalt annorlunda. Färgerna är så få att filmen närmast är svartvit. Berlin är deprimerande. David Kajganich har sagt att hans version handlar om Tysklands skuldkänslor efter andra världskriget. Argentos version handlar om häxor.
Tyskland, dans och häxor, det är i stort sett det enda de två filmerna har gemensamt. Den nya filmen står på helt egna ben. Det är en helt annan typ av film. Jag kan mycket väl tänka mig att 2018 års SUSPIRIA kan gå hem hos en publik som inte vanligtvis tittar på skräckfilmer och som säkert fnyser åt Argentos filmografi. Fast denna publik lär chockas av de grova våldsindslagen.
Det konstnärliga, aningen pretentiösa anslaget markeras redan i inledningen – filmen börjar med en textskylt som förmedlar att detta är en berättelse i sex akter och en epilog. Varje akt har en titel. Detta är lite fånigt och för tankarna till Lars Von Trier.
SUSPIRIA kan kanske jämföras med BLACK SWAN. Dock är SUSPIRIA en mer renodlad skräckfilm. Själv tycker jag inte att den är alltför otäck, men inramningen – de fula delarna av Berlin, den nedgångna dansakademin, det märkliga persongalleriet – skänker en genomgående obehaglig stämning. Trots att filmen är så lång som den är, upplevde jag den inte som tråkig; jag satt hela tiden och undrade vad som skulle ske härnäst, vad allt skulle leda fram till.
Dakota Johnson är väl okej som Susie Bannion, medan Tilda Swinton är fascinerande i sina roller – hon gör en tredje rollfigur mot slutet av filmen. Varför Swinton även spelar dr Klemperer vet jag inte. Det finns säkert en konstnärlig baktanke med detta, något man ska fatta, men det är väl jag för dum för. Jag satt mest och tänkte att den där maskeringen måste vara varm och obekväm att ha på sig. Chloë Grace Moretz har en väldigt liten roll, holländskan Renée Soutendijk (från Paul Verhoevens DEN FJÄRDE MANNEN) spelar en av de mystiska tanterna på akademin, och Jessica Harper, som spelade Suzy Bannion i originalet, har en liten roll. Guadagnino har lyckats hitta många bra ansikten till sin film; de flesta medverkande i denna kvinnodrivna film ser udda ut, och de beter sig även udda.
Stor tonvikt har lagts på dansen, det övas och det är föreställning. Utan att spoila slutet, måste jag säga att filmens sista kapitel, akt 6, inleds på ett alldeles magnifikt sätt; det är häpnadsväckande bisarrt. Blodbadet detta övergår i är dock så överdrivet att jag upplevde det som direkt komiskt – och jag vet inte om detta är meningen. Slutet är inte alls det samma som i Argentos film.
Thom Yorke från Radiohead; ett band jag verkligen inte gillar, står för filmmusiken. Bortsett från en vedervärdig sång under för- och eftertexterna gör han ganska bra ifrån sig. På ett par ställen för hans musik tankarna till Fabio Frizzis tema från Lucio Fulcis THE BEYOND.
Man har tagit fasta på Suckarnas Moder på ljudspåret. Det suckas, flåsas och andas mest hela tiden. Dansöserna stånkar och stönar när de hoppar omkring på dansgolvet.
Så, för att sammanfatta – vad tycker jag om Luca Guadagninos SUSPIRIA? Jo, jag tycker om den. Det är en rätt bra film. Nej, mer än så. Det är en riktigt bra film. Den är långtifrån lika bra som originalet, men till skillnad från de flesta andra nynspelningar, är det här ett helt fristående, eget verk som hade mått bäst av att slippa jämföras med klassikern den bygger på.
Även om jag alltså gillar den nya SUSPIRIA, lär det dröja ett bra tag innan jag ser om den. Argentos film kan man se hur många gånger om helst, man kan ständigt hitta nya detaljer man inte tidigare lagt märke till. Guadagninos film är för dyster och allvarlig för att klara alltför många återbesök.
Skriven 2018-11-21
