Klicka på bilden, för att se hela bilden
Vi bjuder på följetongen BEATRICE OCH TSUNAMIN, skriven av Vladimir Oravsky.
Många, väldigt många är bekanta redan med gatukatten Beatrice då hon är hjälten i böckerna:
BEATRICE TAKES A TRIP
BEATRICES PRANK, ERINDRINGER OG EVENTYR
PÅ VÄG : BERÄTTELSER AV ZLATA IBRAHIMOVIC
Så fick hon använda näsan för att komma på rätt väg igen, men dyrbar tid hade gått förlorad. På tal om näsan, den blev inte smekt direkt medhörs heller: All död och elände samt den starka solen gjorde det nästan omöjligt att använda sig av luktsinnet, eftersom så många vidriga lukter bokstavligen föll över henne vart hon än vände sig. Av samma orsak var Beatrice sant att säga inte alltid alldeles säker på om hon ens var på rätt väg, men hon skyndade likväl vidare. Så gick även denna dag. När det återigen blev mörkt kändes det som att Beatrice bara kommit halvvägs, kanske inte ens så långt, så efter en kort rast fortsatte hon. Tack vare sina för mörkerseende specialanpassade ögon kunde hon nästan hålla samma tempo natten igenom, även om det var extra farligt och dessutom kunde hon gå vilse och fel. Men såklart klarade Beatrice sig undan alla faror och hot, dock i vissa fall bara med en hårsmån. Nåja.
Nästan totalt utmattad släpade sig Beatrice uppför en tillsynes liten kulle precis samtidigt med att solen steg upp. Hon tog tillfället i akt för en liten andhämtning. Sittande på kullen och med solen i ryggen upptäckte hon till sin fasa att en bred flod spärrade hennes fortsatta väg. Hur skulle hon någonsin ta sig över? Hon kunde förstås gå längs den ett tag, men hur långt det var till närmaste bro var omöjligt att säga, eller om det överhuvudtaget fanns nån bro, kanske hade alla broar sköljts bort av flodvågen. Hursomhelst skulle hon komma mycket långt i fel riktning, åtminstone enligt Beatrices orienteringsförmåga som sällan navigerade henne fel. Alltsammans föreföll plötsligt ganska så hopplöst. Men hon gick ända ner till floden. Åtminstone så gick detta vatten faktisk att dricka. Inget är tydligen så katastrofalt att det inte är gott för nåt. Vattnet smakade inte ens illa. Sen satte hon sig resignerad och tvättade sig på flodbrädden. Nåja, hon hade försökt. Det kanske inte var så dåligt med ett liv här med friskt dricksvatten och rikligt med vattensorkar.
Kattjägarna gick det väl att undvika om man var lite förutseende och allmänt försiktig, som Beatrice ju alltid varit. Jämfört med katter är människor erbarmliga på jakt. Beatrice hade slutat räkna de gånger som de så kallade myndigheterna därhemma hade fått för sig att avlägsna alla vilda katter från stan. Sen hade de skickat ut en hel liten armé av folk med nät och allehanda andra fångstredskap för att infånga katterna. För katternas egen skull så klart, det tröttnade de aldrig på att poängtera:
”Det är inte bra för katter att leva på gatan!” Nej, det är tillsynes bättre att bli ihjälgasad på stadens bekostnad. Den mänskliga förmågan att ljuga och missleda känner inga gränser, så mycket hade Beatrice lärt sig. I själva verket var det förstås bara de yngsta och därmed de minst erfarna gatukatter som lät sig infångas. Kanske trodde några av dem rentav på människornas lögner om ett behagligt liv och så vidare. En behaglig död vill säga. Nej, någon jägare att räknas med, blev människor aldrig, så Beatrice var inte på allvar orolig, inte på den fronten…
”HAJ!”
Beatrice hade varit så upptagen av egna tankar att hon inte ens märkt honom, men där var han, hennes räddare från flodvågen, komplett med vit t-shirt och röd turban. Han stannade till med sin båt, som han ensam rodde med en stor åra därbak, precis vid brädden där Beatrice satt och säkert såg väldigt häpen, men också lite generad ut med hänsyn till att hon just funderat över den mänskliga jägaroförmågan. Pinsamt.
Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker.
Skriven 2018-10-10
