Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: Edward af Sillén
Scenografi: Victor Brattström
Tomas Ledin fortsätter förvalta sin sångskatt, och han gör det väl. Så till den grad att de mest surmagande och hippa kollegor gör tummen upp. Så har det inte alltid varit. Från mitten av nittiotalet och lång tid framåt blev hans alster både hånade och bespottade. Ingen pardon gavs. Men så hände något. I samband med en tidig medverkan i Så mycket bättre och premiären på krogshowen Showtime började lovorden plötsligt komma.
Musiken i centrum
Det var sju år sedan, och nu befinner sig alltså sångaren på turné med showen Skarpt läge, som började spelas på Cirkus i Stockholm förra hösten. Samma procedur en gång till, tänker kanske den misstänksamme. Inte riktigt. Showtime hade mer karaktären av just en show medan Skarpt läge mest kan betecknas som “en kväll med musiken i centrum”, för att nu citera artisten själv.
Lättbluesigt och lalligt
Fast detta resonemang handlar förstås egentligen om hårklyverier. För det är klart att även Showtime satte musiken i centrum även om David Lindgren då fick spela en ung Ledin som illustration till en del av örhängena. Men med detta sagt; sådana, låt säga distraktoner existerar inte i Skarpt läge. Snarare tvärtom. I alla fall på det hela taget. Särskilt öppningen med en alldeles ensam sångare med aktustisk gitarr sjungandes en lättbluesig I natt är jag din och en nedtonad om än inte mindre lallig Sommaren är kort än vanligt utgjorde en närmast övertydlig bekräftelse på detta.
Inget lågbudgetstuk
Samtidigt ska dock villigt erkännas att Ledin bjöd på såväl snygg scenografi och flyttbara scenplattor som tvåhundra kvadratmeter ledskärmar och en stilren läcker ljusshow. Så det är inte alls så att han satsat på lågbudgetstuket om nu någon tror det. Särskilt inte vad gäller personalen på scen. Hela nio personer backade honom, och i det gänget ingick både blåsare och folkmuiskanter som var redo att ge liv i ny form åt flera av låtarna.
Goda arenarocksförsök
Och givetvis blandades det och gavs. På alla de vis. För egen del uppskattar jag förmodligen Ledins rockiga sida mer än många andra. Sådant som En sak och Livs levande stod i alla fall ut som goda arenarocksförsök medan Just nu med sitt blippande keyboardinslag alltjämt framstår som en lokal variant på Toto.
Svängig folk
Likaså kändes det betryggande att sångaren fortsätter bejaka sin version av svensk folk á la senaste albumet Höga kusten. Mot slutet blev det både paradnumret Hammarn unner bönninga och en omgjord logedoftande version av Hon gör allt för att göra mig lycklig. I opluggad form på en miniscen mitt i arenan, därtill. Det svänger katten, skulle man kunna säga.
Svängde gjorde det förstås inte när sångaren tog ton i balladen En midsommaraftons dröm. Däremot är frågan om det här inte var kvällens mest innerliga ögonblick.
Smått opersonligt och menlöst
Lika innerlig var Ledin i covern på Joni Mitchells A Case of You, hans och frun Maries alldeles egna kärlekssång. Däremot kändes väl inte övriga tolkningar av klassikerfavoriter i detta tidiga sjok i föreställningen alldeles oumbärliga. Jag förstår poängen med tilltaget, men det hela tedde sig i sanningens namn både smått opersonligt och menlöst.
Buskisartat, snarare än menlöst i sin tur var avdamningen av Snabbköpskassörskan, som Ledin skrev åt Di sma under jordi en gång i tiden. En tramsig skapelse, förstås men den ingår ju trots allt som en del av hans historia.
Äkta hemvävt partyhumör
För saken är trots allt den att alla behöver nödvändigtvis älska varenda inslag. Det viktiga är att denne nästan oförskämt fräsche pensionär faktiskt fått ihop en show som täcker in hans musikaliska liv på ett vettigt sätt, bjuder på några överraskningar och totalt sett är underhållande. Dessutom är det givet att det avslutande potpurriet fick alla på plats på ett äkta hemvävt partyhumör.
Skriven 2018-11-17
