Klicka på bilden, för att se hela bilden
Det finns kvinnliga crooners som passar mer eller mindre in i den gängse mallen. Typ Diana Krall, Sophie Milman, Jane Monheit och brasilianska veteranen Eliane Elias. Också finns Madeleine Peyroux, som varken ser ut eller håller sig inom de i och för sig väl tilltagna ramarna. Musikaliskt rör hon sig dessutom över ett bredare spektrum än brukligt, och denna kväll bekräftade hon till att börja med det lookrelaterade genom att spola långklänning och annat glamourtjafs till förmån för sköna stretchiga jeans rymlig blus och en stilren röd kavaj utan minsta utsmyckning.
Varför inte marijuana?
Dessutom trotsar den Georgiabördiga sångerskan mot den gängse, men måhända orättvisa bilden att damer i hennes fack är mer tjusiga än roliga genom att överlag ha en avslappnat skämtsam ton i mellansnacket. Som till exempel när frågan om marijuana är legalt i landet kom på tal – varför inte, undrade Peyroux med en illmarig min. Eller när den dyra kostnaden för att äta ute med tillhörande öl på lokal här i Malmö avhandlades. ”Det var dyrt, men gott”, deklarerade hon. ”Men ändå väldigt dyrt” och så vidare.
Senaste albumet dominerade
Nu kanske man måste ha varit på plats för att uppfatta humorn fullt ut, men poängen är att denna kvinna onekligen har en god timing även i mellansnacket. Vilket inte alls osökt tar oss in på den egentliga orsaken till att folk löst biljett till kvällens evenemang. För det vankades ju musik också i det till synes utsålda Palladium, och naturligtvis stod Peyrouxs senaste album, sensommarens release Anthem i fokus. Åtminstone till sisådär knappt hälften.
Lockade fram förnöjt leende
Och inte mig emot. Detta med rätta rosade verk är en såväl genomarbetad som varierad och inspirerad historia, som avspeglar sångerskans bredd och sångmässiga förmåga på bästa sätt. Något man påmindes om Palladium, för övrigt.
Från den trumvispande slapparsången On a Sunday Afternoon och partajpräglat crooneraktiga Honey Party via taktfast bluesiga Down on Me och vidare till lågmälda singer/songwriterpräglade Anthem och fina hybriden av vocal jazz och americana, All My Heroes satt man där allt som oftast med ett förnöjt leende på läpparna.
Känslosamt elegant
Särskilt som det fanns annat också att göra tummen upp för denna kväll. Som till exempel inledande varningen Don’t Wait too Long, om vådan av att inte ta chansen i kärlekens spel när tillfället dyker upp. Eller för den delen den personliga covern på Leonard Cohens Dance Me to the End of Love. Peyrouxs och hennes bands leverans var så luftigt nyanserad och känslosamt elegant att man inte kunde annat än att ta av den imaginära hatten och buga djupt.
En stor vokalissa
Och både bockar och bugar gör jag gärna för showen som helhet också. Den Georgiabördiga sångerskan visade helt klart att hon är en av de stora vokalissorna, och då tänker jag nödvändigtvis inte bara i det egna specialiserade facket.
Skriven 2018-11-16
