Klicka på bilden, för att se hela bilden
Vi bjuder på följetongen BEATRICE OCH TSUNAMIN, skriven av Vladimir Oravsky.
Många, väldigt många är bekanta redan med gatukatten Beatrice då hon är hjälten i böckerna:
BEATRICE TAKES A TRIP
BEATRICES PRANK, ERINDRINGER OG EVENTYR
PÅ VÄG : BERÄTTELSER AV ZLATA IBRAHIMOVIC
Handen såväl som hinken tillhörde en man som simmade runt i det grumsiga vattnet iförd en vit t-shirt och med en röd turban på huvudet, en man som Beatrice alltså av nån anledning inte hade märkt förrän det var för sent, hur pinsamt det än var att erkänna det.
Fast kanske var det precis tursamt och i grevens tid att Beatrice lämnade sitt palmträd. I alla fall stötte det omedelbart efter in i ett annat stort flytande föremål och kom därvid i så stora skakningar och i så snabba rullningar att inte ens den annars duktiga Beatrice skulle ha klarat att stanna kvar utan att trilla i floden. Inte att Beatrice var mindre arg för det. Även om hinken var torr nog på insidan så var hon ju van att bestämma själv och i princip är det lite förödmjukande för en fri katt att låta sig hanteras mot sin vilja. Sen kom Beatrice att tänka på någonting annat. Det var hennes erfarenhet efter många år på gatan att ingen, absolut ingen gör någonting utan att det finns ett motiv bakom och att det motivet så gott som alltid har med egennytta att göra. Vissa skulle kanske ha betecknat detta som ett ganska cyniskt synsätt men ifrån verklighetens värld, där Beatrice var aktiv medborgare, kunde hon inte komma på ett enda tillfälle där den ovannämnda principen inte hade haft giltighet: Alla gör det de gör för deras egen skull, undantagsvis kanske när det gäller ens egna ungar, men även i det fallet gör man det kanske mest därför att man skulle ha dåligt samvete om man inte gjorde det. Hursomhelst kom Beatrice att tänka i dessa banor då hon upptäckte att mannen med turbanen också hade en anka med sig som dock simmade själv men som gjorde ett orimligt oväsen, kanske därför att den hade ett rep runt halsen för att hindras från att smita iväg. Beatrice kom att tänka på kineser; de äter ankor och katter. Med bägge framtassarna på kanten av hinken passade hon därför på att fråga mannen:
”Är du kines?”
Mannen skrattade eller kanske var det ankan som kvackade. Sen sa mannen:
”Nej, jag thai!”
Kanske borde Beatrice ha frågat om det betydde att han inte åt katter, men hon vågade inte i fall svaret inte föll i hennes smak. Dessutom simmade mannen nu in mot vägbanken samtidigt som han knuffade hinken framför sig och drog i ankans rep.
Snart kom alla tre upp på torra land och mannen ställde Beatrices hink ifrån sig. Efter så lång tid på gungande, ostabila vågor var det underligt att känna fast mark under tassarna igen. Beatrice var lite osäker på vad hon skulle göra härnäst. Egentligen skulle hon helst direkt ta sig tillbaka varifrån hon kom för att kolla hur läget var med ’hennes’ familj, men det såg inte ut att bli en enkel sak på långa vägar. För det första visste hon inte ens var hon var, hur långt hon egentligen hade flutit med palmen. Sen visade det sig att ’torra land’ bara var en ö. Därför tvingades Beatrice att kliva tillbaka in i hinken och låta sig transporteras ännu en bit, faktiskt ända fram till platsen där mannen bodde. Hon kunde fortfarande inte bli klok på precis vilka planer mannen hade med henne. Kanske han ville adoptera henne som ’hennes’ familj hade gjort och ha henne som keldjur, men av nån anledning tvivlade hon på denna möjlighet. Vad angick ankan, som antingen simmade eller vankade beroende på förhållanden, kunde det inte vara nån tvekan. Mannen skulle förstås äta upp den så småningom och lät den bara leva därför att den på så sätt höll sig fräschare längre. Det var bara helt naturligt och Pekinganka smakar ju dessutom alldeles ypperligt på vilken breddgrad som helst. Men tänk om mannen hade liknande planer med henne själv? Det kunde inte uteslutas. Beatrice fick ytterligare grund för sin misstänksamhet då mannen började berömma henne för hennes pälsglans och för hennes allmänna kondition.
Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker.
Skriven 2018-10-10
