ROCKINGHAM 2018, dag 2, Nottingham Trent University, Nottingham (lördagen den 20 oktober) med bland andra BIGFOOT, AMMUNITION, BOULEVARD, TOKYO MOTOR FIST och NELSON

Klicka på bilden, för att se hela bilden

En tämligen varierande och stark dag. Ja, så skulle man kunna beskriva årets mellandag på Nottingham Trent University. Alla banden kunde som sig bör samsas under samma breda musikaliska paraply, men skillnaderna mellan dem var i de flesta fall uppenbara.

Wildness stora löften

Mellandagens öppningsakt, nykomlingarna i brittiska Departed missades dessvärre, men inte fullt så färska Wildness sågs som hastigast, och utan att nu överdriva måste jag säga att dessa unga Stockholmare är stora löften. Deras självbetitlade debut från förra året är en riktigt stark skapelse inom det flytande spektra som finns mellan AOR och hårfager metal. Lägg därtill att kvartetten uppenbarligen klarar att återskapa sin musik live övertygande också, så är saken så gott som biff för en god karriär.

Melodic rock stämpel funkar

Bigfoot var en annan fin överraskning denna dag. Liksom Wildness har dessa engelsmän ett självbetitlat debutalbum i bagaget, och en hunger att klättra på karriärstegen. Stilmässigt har denna kvintett dock en märkbart ruffigare approach och en mer riffglad attityd som lutar mer åt det renodlade hårdrockshållet. Fast melodic rockstämpeln funkar förstås även i deras fall. Något combon bevisade med emfas denna tidiga eftermiddag. Sådant som inledande Tell Me a Lie och den galopperande Freak Show med tillhörande coolt basinpass var några exempel på detta, men de var inte de enda.

Summa summarum, ett energifyllt och svängigt gig som bådar gott inför framtiden, således. Gediget är nog ordet jag letar efter, men på samma gång fanns där förstås potential för förfining.

Rutin flödade från scenen

Förfining vet jag inte direkt om norska Ammunition är i behov av. Det här är ett sällskap med rutinerad laguppställning, som kan sina saker. Energiske frontmannen Åge Sten Nilsen och keyboardspelaren Lasse Finbråten kommer båda från glammiga Wig Wam, basisten Victor Cito Borge har ett förflutet i TNT och Erik Mårtensson spelar som bekant gitarr i svenska Eclipse till vardags

All denna rutin flödade ut från scenen på Trent University. Det var en intensiv timme man bjöds på, och setlistan skvallrade om att sextetten efter bara två albumsläpp redan har en ansenlig samling starka sånger att välja bland. Inledande Virtual Reality Boy var bara en av flera åttiotalsaktiga hairmetalskapelser, Tear Your City Down en annan och tungguniga fotbollsrefrängen Wrecking Crew ytterligare en.

Borde varit mer kända

I Road to Babylon halvvägs in i giget plockades så den akustiska gitarren fram. Det hela utvecklades gradvis till en powerballad av hög klass. Det faktum att associatoner till åttiotalets Bon Jovi dök upp i huvudet får väl ses som en kvalitetsstämpel. Vidare var det lätt att uppskatta avslutande Eye for an Eye, en soft AOR-dänga med diskret folkkrydda. Tänk i termerna en tyngre variant på Dare.

Som säkert alla förstår var det sextio underhållande minuter man björds på. Dessa norrbaggar levererade tveklöst. Vad mer? Jo, Åge Sten Nilsen är onekligen en duktig sångare med både kraft och känsla i pipan. Underskattad är nog ordet jag söker här. Men det beror väl i första hand på att både han och tillhörande band inte lyckats bli så kända som de borde. Inte än i alla fall.

Danger Danger, Trixter och Rainbow

Särskilt kända är inte Tokyo Motor Fist heller, men så har denna combo också mer karaktären av ett sidoprojekt. Å andra sidan borde laguppställningen få det att vattnas i munnen på alla melodic rockfans. I huvudrollerna ses glade spjuvern Ted Poley från Danger Danger och Trixters utlevande gitarrist Steve Brown. Garnera sedan med ex-Rainbowmedlemmarna Chuck Burgi och Greg Smith på övriga positioner i bandet och saken borde rimligen vara biff.

Spelglädje och skamlöst catchy

Vilket den också visade sig vara. Det här är ett synnerligen proffsigt och underhållande band, och de har lyckligtvis också ett album av hög dignitet i bagaget. Mycket riktigt bjöds det också på feta gitarrfigurer, stora refränger, spelglädje och skamlöst catchy tongångar på Trent University. Nästan varje nummer lät som en hit, inklusive sleaziga Put Me to Shame, partyrockern Shameless, avslutande AOR-favoriten Pickin’ Up the Pieces och snygga powerballaden Love.

Covers på sig själva

Sedan blev det icke att förglömma covers från medlemmarnas gamla bandkataloger också. Danger Dangers fotbollsrefräng Monkey Business var given, liksom Trixters romantiska rocker i mellantempo One In a Million. Desto mer oväntad var avdammandet av Rainbows Street of Dreams med Greg Smith på sång, men tilltaget att även addera något av Rainbow till låtlistan var förstås bara logiskt.

Som helhet ett väldigt uppfriskande publikfriande, medryckande och starkt set får man väl säga. Tokyo Motor Fist är välkomna tillbaka när som helst till valfri melodic rockfestival.

Självklart sofistikerade

Det är väl sympatiska Boulevard också om nu sanningen ska fram. Festivalens mjukaste band, och det enda med en saxofon i ljudbilden övertygade igen. Fast eftersom det bara var tre och en halv månad sedan jag avnjöt dem på Melodic Rock Fest i Malmö var min upphetsning väl inte helt på topp denna gång. Men som sagt, herrarna levererade igen.

För de som gärna blir serverade sin AOR med uppenbara Westcoastdoftande balsamerande kvaliteter är Boulevard ett givet alternativ med självklart sofistikerade värden, och det var förstås en ren njutning när dessa duktiga kanadensare avverkade sådana höjdpunkter som Dream on, Crazy Life och tjusigt vuxenpoporienterade Life Is a Beautiful Thing hämtad från förra årets comebackalbum Boulevard IV – Luminescence.

Nelson tillbaka till rötterna

Comeback gjorde bröderna Gunnar och Matthew Nelson redan 2010. Pigga italienska bolaget Frontiers fick äntligen duon att återgå till sina rötter då efter att de bland annat hade satsat på ett hårdare sound på floppen Imaginator, gjort ett countryalbum och hyllat sin sedan länge hädangångne pappa, rock’n’rollsångaren Ricky Nelson på en annan fullängdare. Titeln Lightning Strikes Twice var såldedes passande redan då det begav sig kring decennieskiftet medan den tre år gamla uppföljarens varudeklaration Peace Out visat sig vara allt annat än detta. För uppenbarligen har inte bröderna alls sagt tack och hej då till rockvärlden än.

Ger fansen vad de vill ha

Något man var tacksam för denna hyfsat tidiga afton. För liksom ovannämnda Tokyo Motor Fist är det här ett roligt band att skåda. Bröderna och deras backande band gör underhållande figurer samtidigt som professionalismen är ett lika tydligt drag som lättsamheten. På samma gång ger de fansen vad de vill ha. Eller i alla fall vad man inbillar sig att de vill ha. Hela fem spår från den i USA dubbelt platinasäljande debuten After the Rain avverkades medan endast ett futtigt nummer hade hämtats från ovannämnda comebackverk.

Både synd och märkligt, kan tyckas. Det är trots allt två starka sångsamlingar som herrarna förärat världen detta senaste decennium. Å andra sidan är det svårt att vara alltför kritisk. (Can’t Live Without Your) Love and Affection, After the Rain och finfina powerballaden Only Time Will Tell är trots allt senkomna klassiker inom den hårfagra metalsfären.

Väl många imponerande covers

Mot slutet förvandlades dock tillställningen i alltför hög utsträckning till en coverfest. Sånger av i tur och ordning farsan Ricky Nelson (Garden Party), Led Zeppelin (Whole Lotta Love), The Outfield (Your Love) och The Kinks (You Really Got Me) avverkades, och det lät faktiskt bra. Riktigt bra till och med – jag undrar om dessa numera medelålders gossar inte hade kunnat ta sig an i stort sett vilken sång som helst med den äran. Så det är inte utan att man blev imponerad över färdigheterna i detta avseende också. Fast i slutänden hade det nog varit att föredra om de spelat mer av sitt eget material istället. Det hade liksom varit betydligt personligare.

Setlist

Skriven 2018-11-11