Klicka på bilden, för att se hela bilden
Vi bjuder på följetongen BEATRICE OCH TSUNAMIN, skriven av Vladimir Oravsky.
Många, väldigt många är bekanta redan med gatukatten Beatrice då hon är hjälten i böckerna:
BEATRICE TAKES A TRIP
BEATRICES PRANK, ERINDRINGER OG EVENTYR
PÅ VÄG : BERÄTTELSER AV ZLATA IBRAHIMOVIC
”Jag ska passa på att varna för att det kan finnas ormar såväl i vattnet som på stranden. Lova mig att ni är uppmärksamma och inte försöker att reta dem om ni ser några.”
”Ja, ja, vi lovar”, lovade Alek och Kattis om än inte särskilt övertygande. Beatrice passade dock på att påpeka för dem att pappan för en gångs skull inte var alldeles bakom flötet med sin varning för ormar.
”Okej, Beatrice, vi ska vara försiktiga” lovade Kattis och pussade henne godnatt, någonting som Beatrice mycket lätt kunde klara sig utan. Alek nöjde sig med att klappa henne på huvudet:
”Godnatt, Beatrice, och tack för varningen.”
Det fanns mycket annat som människobarn egentligen borde varnas för men det hann Beatrice kanske med innan vintern var över och hon återupptog det fria livet på gatorna, där den som kan läsa varningssignalerna i god tid, lever längst. Familjen hade bestämt sig för att bege sig ner på stranden så tidigt som överhuvudtaget möjligt, för att, som mamman uttryckte det, få en bra plats innan ’flugpappret’ blev alldeles övertäckt med ’eländiga turisttyper’. Detta var någonting Beatrice hade märkt även tidigare:
Människan var människans värsta fiende, det inbördes förakt som rådde människor emellan var oändligt och vad människor än hittade på av vidrigheter om djur så var det ingenting mot vad de förfäktade om varandra. Dessutom hade människor en besynnerlig förmåga att inte känna igen sig i andra människor som egentligen var helt likartade. Det var alltid ’de andra är på detta viset’, ’de andra gör si eller så’ och sen när de själva var på samma vis eller gjorde precis samma sak, ja då var det plötsligt en helt annan sak, enligt dem själva alltså. Skrattretande, enligt Beatrice. På så sätt blev det ’de eländiga turisttyperna’ som fyllde upp på stranden, den strand som man själv på precis samma sätt bidrog till att fylla upp. Man var med andra ord aldrig själv en ’turisttyp’, det var alltid ’de andra’ som var det. Precis så som Beatrice tidigare hade erfarit kring hennes egna planer, gick det med familjens plan för dagen:
Först blev uppstigningen försenad, sen blev det bråk om turordningen till badrummen och slutligen drog också frukosten ut på tiden så att det var mycket senare än planerat då de alla äntligen kom ut från hotellet för att ta sig till stranden.
Egentligen hade Beatrice bestämt sig för att stanna på rummet som hade en underbar veranda med väldans tillfredsställande utsikt men i sista stunden ändrade hon sig och följde med ut, om inte för annat så för att ta sig en lite närmare titt på omgivningarna, men kanske också lite därför att en av servitörerna hade gett henne en obehagligt hungrig blick. Då var hon i alla fall säkrare tillsammans med den övriga familjen och det var ju inte som om hon hade tänkt sig att bada eller någonting sånt. Vätskan på hennes egen tunga var allt det vatten och tvättmedel hon behövde, tack så hemskt mycket. Nästan genast när familjen hade kommit ut från hotellet märkte Beatrice att någonting inte var som det borde vara. Hon kunde inte omedelbart sätta sin tass på precis vad det var som var på tok, men någonting var det, på tok alltså, det var hon alldeles säker på, någonting alldeles förfärligt på tok.
Medan familjen inget anande fortsatte mot stranden längs en gata där det växte palmträd på båda sidorna, föll det plötsligt Beatrice in vad det var som var på tok:
Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker.
Skriven 2018-10-10
