NIGHTWISH, Valbyhallen, Köpenhamn den 3 november 2018

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Nightwish firar två decennier som band. Visserligen har tjugotvå år förflutit sedan bildandet, men man behöver ju inte vara petnoga. Fast hur som helst turnerar bandet nu Europa runt och gör bokslut live med en späckad turné och ännu en samlingvolym i bagaget. Vilket märktes tydligt i setlistan. Det blandades och gavs friskt från hela karriären. Samtidig fanns inte en skiva med nytt material att promota. Det var väl också därför senaste verket, 2015 års Endless Forms Most Beautiful endast förärades en sång.

Endast en tredjedel hits

Samtidigt kan det vara värt att påpeka att denna senaste vända långt därifrån är upplagd som den hejdundrande hitkavalkad vissa kanske tror. Endast en dryg tredjedel av sångerna på setlistan har släppts som singlar. Istället är fokus på övriga favoriter eller lite mer obskyra saker. Något som i viss mån kan ses som en besvikelse för de som liksom jag saknade sådana stapelvaror som Ever Dream, avskalade balladen Eva och covern på Gary Moores Over the Hills and Far Away.

Demonstrerade hela registret

Fast om man nu väljer att vara rationell istället för att låta känslorna styra är det lätt att förstå tanken med upplägget och betrakta det här både som ett uttryck för ambitioner och en present till de mest trogna fansen. Dessutom har bandet i ärlighetens namn så många starka kompositioner i sångkatalogen ändå att showerna som helhet knappast lider skada.

Vilket icke alldeles oväntat framgick med all önskvärd tydlighet denna kväll. Sextetten demonstrerade hela sitt musikaliska register, och de gjorde det med sedvanlig oklanderligt och avslappnad ackuratess. Från det mäktigt spröda i Dead Boy’s Poem via den synnerligen catchy folkpopdängan Elan vidare till likaledes folkdoftande metalvarianten I Want My Tears Back och vidare till mixen av progg och klassiskt i Gethsamane och intensiva powermetalvarianter, typ Sacrament of Wilderness och Devil and the Deep Dark Ocean levererades det där välbekanta godset.

Storslagen svit

Ja, också påminde bandets chefsdesigner Tuomas Holopainen och hans kumpaner oss alla också om sällskapets ambitioner att snöa in på rockoperaspåret i den känsligt uppbyggda men i slutänden storslagna sviten The Greatest Show on Earth. Pretentiöst var förstås bara förnamnet, men för det här bandet utgör ett sådant adjektiv bara en kvalitetsstämpel.

De högre metaldivisionerna

Utöver detta bjöds man som grädde på moset på även på en häftig inramning där tomtebloss modell större, en del rök, massor av eld och ett konfettiregn som i det närmaste tangerade popstjärnorna modell större. Som sig bör och brukar i sammanhanget numera. Nightwish spelar numera i de högre metaldivisionerna, och jag är inte heller säker på att de nått sin publikmässiga topp än. Det här är av allt att döm ett band som alltjämt både ter sig hungrigt och har roligt på scen tillsammans.

Holländsk amazon bidrager

Samtidigt var det lätt att notera hur väl Floor Jansen – vokalissan som tog över positionen från avpolleterade svenskan Anette Olzon för fem år sedan – smält in och tagit plats i den hårt sammansvetsade enheten. Den holländska amazonen har både röstresurser och en personlighet stark nog att bidraga ytterligare till Nightwish utveckling både på det konstnärliga och karriärmässiga planet.

Skriven 2018-11-04