Klicka på bilden, för att se hela bilden
Vi bjuder på följetongen BEATRICE OCH TSUNAMIN, skriven av Vladimir Oravsky.
Många, väldigt många är bekanta redan med gatukatten Beatrice då hon är hjälten i böckerna:
BEATRICE TAKES A TRIP
BEATRICES PRANK, ERINDRINGER OG EVENTYR
PÅ VÄG : BERÄTTELSER AV ZLATA IBRAHIMOVIC
I julklapp fick Beatrice en till såkallad kattleksak. Hon hade nog föredragit lite leverpastej eller någonting annat ätbart, men efter vad hon förstod så räknades till julen framför allt tanken bakom gåvan, och då måste det väl vara så, även om man inte blir fet av tankar eller ens mätt.
Ändå fick Beatrice medge att den här ’julen’ i alla fall bjöd på rikligt med god mat, även om man kanske inte var så där överdrivet hungrig i denna värme, som åtminstone Beatrice dock snabbt vande sig vid, men hon var och förblev ju en ’katt efter värme’. Allt i allom tillbringade hela familjen inklusive familjens överhuvud några lugna mysiga dagar på hotellet.
Kattis och Alek tycktes nöjda med deras julklappar (till omväxling, som pappan sa) och tyckte dessutom att familjen härefter alltid skulle fira julen i värmen.
”Tror ni att jag är gjord av pengar?” kommenterade pappan. Och troligen var han det, något som kanske var förklaringen på att han luktade så konstigt, spekulerade Beatrice trots att hon hörde honom hävda att pengar inte luktar. Liksom barnen saknade inte heller Beatrice snön och isen därhemma ett enda dugg. Däremot tyckte hon inte så värst mycket om de blickar hon ibland fick ifrån diverse anställda på hotellet. Servitörer och städgummor till exempel såg på henne som om hon var en mus och de själva var siameskatter, och hungriga siameskatter till på köpet. Alek försökte att lugna ner henne:
”Det är bara sånt du inbillar dig.”
”Du menar att jag hallucinerar?” frågade Beatrice.
”Just det. Egentligen är de väldigt snälla och trevliga.”
”Jag vet. Precis som en katt just innan hon tar bytet.”
”Nej, nej” försäkrade Kattis ”de skulle aldrig göra en katt förnär.”
Det fick Beatrice väl nöja sig med, tills vidare, men för säkerhets skull höll hon alltid ena ögat öppet när en av dessa ’siameser’ var i rummet. Som tur var skulle familjen redan på juldagen resa vidare till det som, enligt pappan, skulle bli den verkligt avstressande delen av semestern. Från denna stökiga och delvis illaluktande storstad skulle de åka till stranden och där få slappna av ordentligt till bruset av vågorna just utanför deras tillfälliga hem och i det blida suset av vinden som viftade dovt med palmträdens blad. Det var i alla fall så pappan beskrev det och till allas förvåning var det inte ens långt från den verkligheten de upptäckte då de hade installerat sig i det nya hotellet precis vid vattnet.
”Imorgon börjar semestern på allvar!” annonserade pappan stolt.
”Som familjens överhuvud beordrar jag att alla, även katteländet, ska njuta av solen, vinden och vattnet ordentligt. Hör ni!”
Solen och vinden gick kanske an men Beatrice skulle i alla fall inte njuta av någonting som hade med vatten att göra, inte havsvatten åtminstone. Dricks- och regnvatten var bara naturligt, men för Beatrices del kunde pappan behålla det där stora och oändligt blöta som kallades havet för sig själv. Dessutom låg det, havet alltså, alldeles utmärkt där det låg och passade sig självt, det fanns ingen anledning att blanda in henne i det. I gengäld lovade hon att inte blanda sig i hur mycket de andra njöt av det.
”Bara en sak mera innan vi går och lägger oss…”
”Ånej!” tjöt barnen i kör utan minsta hänsyn till att de därmed kanske sårade känslorna hos familjens överhuvud.
Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker.
Skriven 2018-10-10
