Klicka på bilden, för att se hela bilden
Gamla hårfagra hårdrocksband dör aldrig, de bara går i ide och återuppfinner en vettig karriär långt senare. Påståendet stämmer förvisso inte på alla åttiotalskonstellationer, men i fallet Treat ligger påståendet rätt nära sanningen. Efter dussinet nedlagda år samlades kvintetten igen 2006. Detta utgjorde startskottet på en hälsosam comback som inte bara överlevt lika länge som bandet gjorde då det begav sig utan även resulterat i tre nya album hittills, varav det senaste Tungunska släpptes så sent som i september.
Lång återkomst inte självklar
Inte illa marscherat av ett band många nog trodde var uträknat för länge sedan, men enligt gitarristen Anders Wikström var det knappast en självklarhet att återkomsten skulle bli överdrivet långvarig.
– Nja, vi stod väl och vägde, erkänner han. Kring 2008-2009 hade vi kört några varv, och då sade jag; antingen ger vi ut en platta eller också gör vi inte mer. Det var “all in” som gällde, och då valde vi att göra plattan.
Förstaplats på topplistan
Anders säger att skivan ifråga gjordes enligt konstens alla regler. Det fick ta tid att få den färdig, och i slutänden fick alla inblandade ett mått på vilken nivå man måste hålla sig på. Resultatet av dessa mödor fick titeln Coup de Grace, en skapelse som överlag fick oväntat god kritik av de flesta vänner av melodisk hårdrock. Det var åtta år sedan. I år skriver vi 2018, och det nya verket Tunguska lyckades nå förstaplatsen på den svenska topplistan. Visserligen “bara” om fysiska exemplar räknas, men i alla fall. En framgång är det likväl.
– Ja, vi nådde ju andra platsen på hårdrockslistan och en tredjeplats på vinyllistan också, och det är de bästa placeringarna någonsin för oss. Så vi är jättenöjda, det går inte att förutse något sådant. Det här kan väcka folk och locka dem till konserterna också.
Ett par kliv framåt
– Hur ser ni rent allmänt på den här responsen då?
– Alltså, det här är tredje plattan sedan comebacken. Därför känns det som om det blivit en trilogi. Det här är sista biten i pusslet för att återetablera oss. Vi spelade in och gjorde skivan ganska snabbt, så det känns som om vi hade en bra energi. Vi har lite gått tillbaka till ursprunget, men har ändå tagit ett par kliv framåt.
Stolthet i starka album
Anders berättar vidare att bandet ständigt får beröm för det nya verket. Fansen förstår vad alla inblandade velat göra, menar han. Samtidigt har det kommit “nästan skrämmande lite” kritik. Sedan finns det en väsentlig fördel för band av Treats typ idag jämfört med hur det var vid nedläggningen i början på nittiotalet. Då stoppade grungen verksamheten, men idag kan olika sorters musik samexistera utan problem, menar gitarristen. Vilket i sin tur gynnar ett band av Treats sort som koncentrerar sig på albumformatet.
– Ja, oavsett vad det nu är värt gör vi hela album. Det gör skillnad och vi ser en stolthet i det. Vi får mail varje dag från fans som har olika favoriter på nya albumet. Det är vår styrka. Det behöver inte vara så att det bara är två låtar som vattnas ur hela tiden. Jag är uppvuxen på sjuttiotalet och framåt med band som Led Zeppelin och Deep Purple. Jag ser romantik i att folk kan se en helhetsbild. Man ska kunna upptäcka Treats gamla låtar. Och jag ser ju att yngre inte bara vill ha listmusik. De vill höra allt med AC/DC och Kiss.
Melodiskt med classic touch
– På tal om att höra om inte allt så i alla fall hela den nya skivan; hur skulle du vilja beskriva Tunguska för någon som följt er sedan starten?
– I så fall är det här en perfekt skiva. Vi tar avstamp i åttiotalet fram till idag. Jag skriver ju låtarna, och jag fick instinktivt fram idéer ganska snabbt. Så de som följt oss kommer garanterat att gilla det här eftersom vi utgår från vår historik från det gamla till det moderna. Och det kommer de som inte hört oss förr och vill ha melodisk hårdrock med classic touch också att göra.
Lärde sin läxa
Att Anders är nöjd med Tunguska råder det ingen tvekan om. Innan inspelningen hade bandet “turnerat sig till” en god form på samma gång som engagemanget var på topp. En Europaturné offrades för att göra skivan, men det var det värt, menar han. Det går inte att hela tiden ligga i topposition, man måste välja ibland. Anders och hans kollegor vet vad de vill med sin återuppväckta karriär, och det har de egentligen förstått ända sedan återföreningen för tolv år sedan. Som till exempel vad gäller de musikaliska rötterna.
– Jag tror det blev vad det blev, men det var samtidigt så att ska Treat existera ska det vara på de premisserna. Vi är ganska stolta över det. Vi befann oss tidigt på en scen som sedan exploderade, och vi har förblivit “true” till vår egen genre. När vi bara var ett band i replokalen signades ingen, men när vi var färdiga med första plattan sa vårt blivande skivbolag “Yep, där har vi dem” medan vi tyckte “Vänta nu, så lätt ska det väl inte gå”. På samma gång hade vi lärt vår läxa innan dess. Vi hade jävligt bra låtar från början.
Alla har flirtat med åttiotalet
– Och bra låtar är något jag alltid associerat med ert första årtionde, åttiotalet. Men kollegorna har många gånger haft en nedlåtande syn på musiken från just detta decennium?
– Jag har en dotter på tjugofyra. Hon har en popduo som börjat göra demos. Deras strävan är att låta som på åttiotalet. Alla svenska artister har flirtat med det någon gång, men idag vet ingen vad som är inne eller ute. Fast de som gillar det vi gör är inte ängsliga över sin musiksmak. För dem är musiken något trevligt och kul. De pratar inte om något är relevant. Sådant är snobberi, och de som klagar är nog de som mår sämst. Det jag själv kan fråga mig är; är det här bra? Kan den här artisten leverera på en stor scen? Men här i Sverige är vi känsliga för det här. Vi är snabba med att ge Grammisar till nya artister medan de som hållit på i 30-35 år i bästa fall får ett hederspris.
Ingen rolig jämförelse med Europe
-På tal om förr och lång karriär; ni råkade ju komma fram i samma veva som Europe. Sett i backspegeln, var det något bra eller dåligt?
– Bra fråga. Både och kanske. Jag försöker nog vara eftertänksam och inte lägga för mycket vikt vid det där. Idag är vi så pass goda vänner att vi till och med spelar tillsammans i ett annat band. De var de första som grattade oss för förstaplatsen med nya skivan. Sedan fanns en tid kring 1986 då jämförelsen inte var så rolig. Men livet för en till andra insikter till slut.
Svår tid innan splittring
– Ni splittrades ju initialt 1993. Vad hände? Kändes det som att ni tagit det så långt det gick då?
– Ja, det kändes som om vi kom in…vi gjorde vår sista platta då 1992. Vi hade bytt sångare, och det var en ganska svår tid. Vi fick kämpa hårt, det var nya vindar i branschen. Sedan hade vi inte samma driv längre bland medlemmarna. Då valde vi att lägga bandet på hyllan medan vi var vänner, och det har vi inte ångrat.
Bättre på att njuta idag
– Men nu är ni tillbaka sedan ett bra tag tillbaka. Vad är skillnaden vad gäller Treat då och nu?
– Vi är väldigt medvetna om vad vi måste göra idag. Vi är mycket bättre på att både kritisera och berömma varandra. Det känns som om alla tar allt mer på allvar. Det var för mycket partaj på åttiotalet. Men framförallt är vi bättre på att njuta av stunden då vi spelar idag. Förr gick mycket ut på att det skulle gå bättre hela tiden. Det var en tävling. Men nu när vi styr skeppet själva känns det som om alla drar åt rätt håll. Idag är vi våra egna herrar. Vi är mognare, vi är ett demokratiskt band med transparens och har har lärt oss mycket live.
Bekräftelse på äldre dagar
– Hur fungerar det ekonomiskt då?
– Tack vare att vi har ett varumärke kan vi sätta en prislapp på bandet. Turnerar vi får vi tillbaka. Så det är klart att det ramlar in en och annan spänn. Men det kan inte vara den enda drivkraften. Det är upplevelsen det handlar om. Jag är oerhört tacksam för att vi kan åka ut och turnera i Japan och andra ställen. Vi får vår bekräftelse på äldre dagar. Det kommer en dag då vi inte kan det. Därför är jag tacksam för det här idag.
Skriven 2018-10-30
