Klicka på bilden, för att se hela bilden
Vi bjuder på följetongen BEATRICE OCH TSUNAMIN, skriven av Vladimir Oravsky.
Många, väldigt många är bekanta redan med gatukatten Beatrice då hon är hjälten i böckerna:
BEATRICE TAKES A TRIP
BEATRICES PRANK, ERINDRINGER OG EVENTYR
PÅ VÄG : BERÄTTELSER AV ZLATA IBRAHIMOVIC
”Det jobbigaste med att vara familjens överhuvud är att man måste ha breda och starka axlar eftersom det är på dem som det tunga och slutgiltiga ansvaret för allt vilar” fortsatte han, men ingen utöver Beatrice lyssnade. Hon hade under loppet av sitt korta uppehåll i denna familj blivit alltmer imponerad av detta familjens överhuvuds förmåga att fasthålla en enda idé oavsett hur löjlig den tydligen tedde sig i alla andras ögon och öron. Den tydde på välgödd envishet och tränad tålighet, definitivt värd att beundra. Jo, det fanns mycket här att vara imponerad av. Lyckligtvis för pappan bidrog också de andra familjemedlemmarna till att avlasta hans prövningstyngda axlar. Ändå passade Beatrice på att berömma honom den sista kvällen före avresan då alla andra gått till sängs.
”Tack så mycket” svarade pappan, något ironiskt om Beatrice bedömde tonfallet rätt, ”men hur ska jag kunna stressa av när hon som hetsar upp mig mest följer med till och med på semester och till på köpet på min räkning?!”
”Det är inte mitt fel att du är stressad och deppig” talade Beatrice om för honom. ”Inte? Varför är det då alltid just du som uppträder i mina hallucinationer, som till exempel nu?”
”Du hallucinerar inte.”
”Nej, jag är bara tokig rent allmänt. Djur som talar och resonerar, det är ju sjukt! Djur vet ju inte ens vad det vill säga att vara stressad och deppig” vidhöll pappan självömkande. Om Beatrice hade velat så skulle hon ha berättat om tillfällen av stress och deppighet så fasanfulla att pappan inte skulle ha trott henne. Men hon hade inte lust att framstå att vara lika självömkande som pappan. Dessutom fanns risken att hon själv skulle bli deppig av att tänka på dessa tillfällen. Och så var det omöjligt att berätta om sånt utan att ta upp att varje fall av detta kristillstånd hade förorsakats av människor, antingen oavsiktligt eller med flit. Det fanns liksom ingen anledning att göra pappan ännu deppigare ifall han i sitt tillstånd skulle få för sig att han som människa och överhuvud för en människofamilj måste axla ansvaret också för det som andra människor hade gjort.
”Då säger vi väl det” sa Beatrice istället, men för inte att framstå som allt för menlös tillade hon: ”Och förresten så är det inte jag utan du som luktar.” ”Tack, detsamma” svarade pappan inte vidare påhittigt och fortfarande helt obefogat.
”Godnatt då, familjens överhuvud” tillönskade hon ändå och utan ironi.
”Godnatt, kattelände.”
”Jag heter alltså Beatrice” påminde hon.
”Då säger vi väl det. Är det inte så du brukar säga, kattelände?”
Där avslutades samtalet för Beatrices del. Avresan imorgon skulle bli ansträngande och hon behövde vila sig innan dess. Hur pappan klarade sig måste bli hans ensak. Resan inklusive incheckningen blev precis lika jobbig som Beatrice hade förutspått. Dessutom var den inte särskild intressant men i gengäld desto längre. På flygplatsen undgick hon såklart inte att hennes box blev undersökt nog-noga.
Säkerhetsfolket tycktes övertygade om att det måste finnas minst femton knivar och två kulsprutor under Beatrices filt, vilket det så klart inte gjorde. Vad dessa människor kunde få för sig. Ofattbart. Och ändå snackade de jämt och ständigt om ’vilda djur’ och som antagligen var oerhört farliga. Beatrice hade aldrig hört om djur, hur vilda de än måtte vara, som använde sig av knivar eller kulsprutor.
Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker.
Skriven 2018-10-10
