Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: Fede Alvarez
I rollerna: Claire Foy, Sverrir Gudnason, Lakeith Stanfield, Stephen Merchant, Vicky Krieps, Cameron Britton, Claes Bang, Synnøve Macody Lund
BETYG: TRE
PREMIÄR: 2018-10-26
Det står helt klart att Lisbeth Salander är en superhjälte. Salander har återfötts i olika skådespelares gestalter snabbare än Spider-Man. Salanders alter ego på nätet är The Wasp. Japp, Salander är ett Marvel-fan. Men liksom så många Marvel-hjältar dras hon med superskurkar som försöker förgöra henne, och många av dem är från hennes egen familj.
Vi har i tidigare filmer sett Salander kämpa mot en okänslig halvbror (bokstavligen okänslig) och en kriminell farsa med oanat inflytande i de högsta kretsarna. Nu i den här filmen möter Salander sin dödligaste och smartaste fiende någonsin: sin egen tvillingsyster. Den onda tvillingen, vid namn Camilla Salander, är högsta ledare för en SPECTRE liknande organisation som sträcker in sina tentakler i all typ av brottslighet.
Temat för filmen The Girl in the Spider’s Web är autism och superbegåvade individer. Förutom, givetvis, hacking och internationella konspirationer och organiserad brottslighet och Lisbeth Salanders aldrig sinande hämndbegär.
Till skillnad från många framgångsrika thrillers och deckare som blir långfilm så har historien den här gången inte flyttat till USA (till skillnad från t.ex. Kvinnan på tåget och Widows). Vi befinner oss fortfarande i Sverige, precis som i böckerna, fast alla pratar så klart engelska, albeit med någon slags europeisk accent. Förutom de amerikanska gäster som helt naturligt kommer in i berättelsen, eftersom hela handlingen kretsar kring en internationell MacGuffin. Den internationella inblandningen gör att det verkar mer vettigt att de svenska personerna pratar engelska.
Färgskalan är genomgående kall, Sverige ser ut som ett blåtonat land, där belysningen ofta är otillräcklig och där det finns gott om kyla och snö. Men inte ens snö och iskyla kan få Salander att ta på sig något varmare än sin coola läderjacka. Man ändrar inte på ett vinnande modekoncept!
Lisbeth Salander har utvecklats. Vilket inte är så konstigt. Dels är detta den tredje inkarnationen av Lisbeth Salander på bio, dels så har karaktären i sig blivit äldre och tuffare, och hon har mer självförtroende. Berättelsen har också utvecklats, mot mer action och mindre kaffedrickande.
Det märks att den här filmen (liksom boken som filmen bygger på) är Lisbeth Salanders föreställning. Hon är nu bekväm med att ha huvudrollen. Och Claire Foy, den enigmatiska tjejen som spelade skjortan av Benedict Cumberbatch i Wreckers, är så rätt i rollen!
Den här versionen av Lisbeth Salander tar inga order från någon.
Den här versionen av Lisbeth Salander ber inte någon (läs Blomkvist) om lov innan hon går ut och hämnas.
Den här versionen av Lisbeth Salander har ett jämställt förhållande med Blomkvist.
Blomkvist har faktiskt blivit mer jämngammal med Salander i den här filmen. I tidigare versioner har Blomkvistarna spelats av garvade gamla gubbar som sett ut som fadersfigurer för Salander, någon som ska hjälpa och skydda henne. I den här versionen, med Sverrir Gudnason som Blomkvist, ser Salander och Blomkvist ut som jämställda kompisar och kumpaner. Möjligen behöver han henne mer än hon behöver honom. Hon är hans favoritdrog, hon är storyn som han är beroende av och inte kan släppa.
Som action betraktat så är det hela välskrivet, välbyggt och väldigt spännande.
Lisbeths Salander gör en efterlängtad comeback i en värld med autistiska genier, ryska mördare, artificiell intelligens och Millenniumkris.
Det är omöjligt att inte fästa sig vid August Balder, en autistisk pojke, med trassliga hemförhållanden, inte helt olikt Lisbeth Salanders egen barndom. Precis när man hoppas på att allt ska bli bättre för August blir han enda vittnet till ett brutalt beställningsmord.
August är ett vittne som aldrig sagt ett ord i hela sitt liv. Han kan inte berätta vad han sett. Ska chocken knäcka den lille pojken, eller ska det göra honom starkare?
Inte för inte så hette romanförlagan Det som inte dödar oss…
Hemlighetsmakeriet inför varje ny Millennium-roman kan väl bara jämföras med Harry Potter-böckerna under deras storhetstid. Men liksom Harry i varje historia tampas med Lord Voldemort i någon form, brottas Lisbeth Salander ständigt med demonerna från sitt förflutna. Man känner alltså igen Millennium-världen, även i denna nya tappning.
Lisbeth Salander är som sagt något av en superhjälte och liksom Sherlock behöver sin Moriarty och Harry Potter behöver sin Lord Voldemort behöver Lisbeth Salander också en superskurk av rang. Vem kan egentligen utmana henne när hennes onde far, Millennium-universums egen Darth Vader, gått ur tiden? Svar: arvtagaren till det onda imperiet. En hänsynslös superskurk som har lika mycket super-kvaliteter som Lisbeth själv. Sakta med säkert byggs allt upp med små, små pusselbitar mot ett episkt superhjältesammandrabbningsklimax. Författarna till Marvelfilmerna kan vara Hulken-gröna av avund – allt är så mytologiskt korrekt och superspännande.
I jämförelse med inledningen till den ursprungliga Millennium-trilogin handlar detta mer om framtiden och mindre om det förflutna. Datorer, hackerattacker, whistle blowers, autism, övervakningssamhället och artificiell superintelligens, allt är på tapeten nu och kommer sannolikt vara det ännu mer i framtiden.
Själva upplägget av den första Lisbeth Salander boken, Män som hatar kvinnor, var egentligen som en klassisk Agatha Christie-intrig: Vem i fina herrgården har begått morden? Och likt ett Cluedo pusslar Lisbeth Salander ihop vilken Vanger det är som är skyldig. I Det som inte dödar oss är det uppenbart vem som dödat vem, pusslet är att förstå saker runt omkring: Varför beställdes mordet? Vad var den mördade personen på spåret? Här är det aldrig något snack om att pussla med alibin i en familj i en herrgård på landet.
Nu är allt stort och internationellt, och stora organisationer är involverande, från ryska mördare till amerikanska säkerhetsagenter, konspirationerna frodas. Det slutna rummet har öppnats upp mot världen och vi har plötsligt gått från Agatha Christie vibbar till Homeland.
Persongalleriet har också blivit påtagligt yngre. Vänskapen mellan Lisbeth Salander och pojken August Balder är fint skildrad, det är intressant att se henne i en relation med någon som hon tycker om och någon som hon vill beskydda — och dessutom någon som är lika intelligent som hon själv. Det är inte ofta sådana situationer uppstår för Lisbeth Salander!
Det finns många snabba scenbyten och perspektivbyten. Det är givetvis alltid roligt att besöka datorernas underbara värld, med sexiga primtal, elliptiska kurvor och speciella genier. Den här thrillern ger en bra bild av alla möjligheter och falluckor i den virtuella världen idag.
Salander skildras oftast utifrån. I böckerna fanns alltid Holger Palmgren som ankare, Salanders gamle vän och schackpartner, för att förklara den känslomässiga motiveringen och tankarna bakom Salanders agerande, så att hjältinnan själv kan förbli en mytologisk Pippi Långstrump figur: rik, smart och på de svagas sida.
Historien har hela tiden ett otroligt driv framåt, ett rikt och varierat persongalleri och många intressanta perspektivbyten. Vad kan vara mer tänkvärt, än att fundera på vart mänskligheten är på väg, med eller utan artificiell superintelligens?
När det gäller Lisbeth Salander så kommer hon att återvända. Hennes historia är inte fullbordad i och med slutet på denna film — många frågetecken finns kvar att räta ut, inför kommande böcker och filmer i serien.
Skriven 2018-10-24
