Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: Fede Alvarez
I rollerna: Claire Foy, Sverrir Gudnason, Lakeith Stanfield, Stephen Merchant, Vicky Krieps, Cameron Britton, Claes Bang, Synnøve Macody Lund
BETYG: TVÅ
PREMIÄR: 2018-10-26
Låt oss först som sist konstatera att de skyhöga intentioner som en gång rådde rörande Stieg Larssons Millennium-serie om och kring hackaren Lisbeth Salander nu är lika döda som författaren själv. Detta är således den fjärde filmen (nu signerad David Lagercrantz) och den andra engelskspråkiga om tjejen som lever för sina svidande vidräkningar med män som hatar kvinnor. Lagercratz roman heter egentligen “Det som inte dödar” och hänger på föregångaren och försöker nu ge bakgrund till hur Lisbeth Salander (nu spelad av Claire Foy) blev den hämndens ängel vi tidigare sett i 3 filmer.
Här skymtar en ljusskygg fader förbi (Mikael Persbrandt i ett blygsamt gästspel) en mordisk syster som gått i faderns fotspår samt ett dussin skurkar som kallas spindlarna. På ett tidigt stadium i filmen tycker man sej känna att man kastar upp ett större antal bollar i luften och hoppas att de flesta skall trilla ner igen. I manuset trängs cyberbrottslighet, biljakter, trasiga familjerelationer som till slut slår knut på sej själv och lämnar åskådaren vilse någonstans i mitten av den snåriga labyrinten. Dialogen är inte heller alltid glasklar och den kufiska brytningen hos många inblandade ger också en märklig eftersmak.
På plussidan tycker jag Claire Foy klarar sej bra som Salander, udda och högst karismatisk i den roll som nu ner än någonsin blivit filmens axel att snurra runt. Detta kan knappast sägas om Mikael Blomkvist som nu nästan neutraliserats av Sverrir Gudnason. Vidare i texten upplever jag också de visuella actionsekvenserna som en fjäder i hatten på regissören Fede Alvarez. Kanske han anat att filmens vara eller inte vara kommer att bero på dess framgång som actionrulle hos just den målgruppen snarare än Larssons/Lagercrantz läsare.
Skriven 2018-10-24
