Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: Gustaf Åkerblom
I rollerna: Vilgot Hedtjärn, Elinea Siambalis, Peter Haber, Claes Månsson, Torkel Pettersson
BETYG: TRE
PREMIÄR: 2018-10-26
En vikingafilm för hela den äventyrstörstande matinépubliken. Tala om att både förvalta kulturarvet och flitige författaren Martin Vidmarks ungdomsböcker samtidigt som hela familjen kan få sig till livs något lagom spännande på svenska tillsammans. Det är väl sådant som kallas för god idé med potential för klirr i biljettkassorna, och för egen del är det bara att önska lycka till. För Halvdan Viking är onekligen en ganska trevlig bekantskap, som bjuder både på snällt välavvägt raffel och lagom fnissiga flin. Extra plus därtill för att det hela flyter på i ett lagom tempo som undviker det hysteriska.
I begynnelsen var Östbyn och Västbyn ett. De två små samhällena förenades av en bro över älven som flyter mellan dem. Men så avled kungen, varpå hans två söner Ragnar och Alarik hamnade i fejd med varandra. Ett försvunnet kungasvärd blev upphovet till ovänskapen, så nu lever båda folken åtskilda och isolerade från varandra. Inte ens bron finns kvar längre.
Det är i denna svårförstådda vuxenvärld elvaårige Östbybon Halvdan Viking växt upp. Han är dessutom föräldralös, halt och enligt vissa inte någon hel och riktig viking. Men när han av en händelse träffar den kavata kungadottern Meia ska allt komma att förändras. Inte nog med att vänskap uppstår, självförtroendet, liksom diverse färdigheter växer också i hennes sällskap.
Men det finns ett problem; Meia kommer från Västbyn, och är det något Halvdan fått klara besked om, och då inte minst från smeden och tillika styvpappan Björn, så är det att inte umgås med någon från fiendesidan. Naturligtvis uppstår snart komplikationer, men Halvdan och Meia har en plan för hur de båda tjurskalliga kungarna Ragnar och Alarik ska försonas.
Hur det går? Som i de flesta sagor såklart. Det hela löser sig på bästa sätt, och det gör det utan minsta lilla blodspillan. För det ska trots allt vara en uppbygglig erfarenhet att avnjuta Halvdan Viking. Således levereras även goda budskap och frågor av typen det är alltid bättre med fredliga konfliktlösningar, varför inte samarbeta istället för att träta, och delad glädje är dubbel glädje. Och icka att förglömma; barnen är de smarta medan de vuxna i många fall inte är särskilt klarsynta, och ibland till och med endast lindrigt begåvade.
Ingen kan med andra ord säga att Halvdan Viking talar ner till barnen. Det är väl snarare tvärtom. Vilket onekligen har sin charm. Även för någon som i likhet med undertecknad tillhört de fullvuxnas skara i decennier.
Skriven 2018-10-17
