Klicka på bilden, för att se hela bilden
Vi bjuder på följetongen BEATRICE OCH TSUNAMIN, skriven av Vladimir Oravsky.
Många, väldigt många är bekanta redan med gatukatten Beatrice då hon är hjälten i böckerna:
BEATRICE TAKES A TRIP
BEATRICES PRANK, ERINDRINGER OG EVENTYR
PÅ VÄG : BERÄTTELSER AV ZLATA IBRAHIMOVIC
”Ja, det förstår du väl, pappa” instämde Kattis.
”Dumheter” envisades pappan. ”Katter heter det som människor säger att de heter! Precis som jag som familjens överhuvud bestämde att ni skulle heta Alek och Kattis!”
”Ha!” kom det från mamman, något som pappan dock låtsades inte höra.
”Hursomhelst borde ni hitta på ett bättre namn” menade han.
”Men hon heter alltså Beatrice” vidhöll Alek.
”Men varför just det namnet?”
”Därför att hon presenterade sig själv så, så klart” förklarade Kattis för sin tröge far.
”Hon sa det själv? Vad är det för dumheter? Sen när kan djur tala?!” slog pappan fast.
”Alla djur kan kanske inte det men Beatrice kan det, så det så”, fastslog Alek.
”Så det så” bekräftade Kattis. Beatrice tog en kort paus från sitt målföreduschbad och såg rakt in i pappans förbryllade ögon. Sen fick tungan återigen fritt lopp över hennes päls, medan hon i ögonvrån märkte hur barnen och mamman hällde upp vatten i en skål och mat i en annan. Dåså.
Senare samma natt gick Beatrice omkring i huset för att orientera sig om det allmänna läget. Det kan vara till stor nytta att lägga märke till var saker och ting finns, vilka dörrar som vanligtvist står öppna och så vidare, om nånting oförutsett inträffar och man måste ta flykten illa kvickt.
Att låta sig adopteras på detta viset hade på inget vis varit ett lätt beslut, även om Beatrice viste att det var ett nödvändigt beslut. Ingenting uppnås utan att ett pris betalas på ett eller annat vis. I det här fallet var det Beatrices högt uppskattade frihet som var priset, i alla fall för tillfället. Hon måste försöka att anpassa sig även om det kunde vara svårt, mycket svårt för en katt som var van att färdas fritt överallt precis som det passade henne själv och bara henne själv, åtminstone när hon inte hade ungar som skulle passas, men det uppfattade Beatrice aldrig som nån verklig inskränkning i hennes frihet, det var bara en sak som måste göras och göras ordentligt. Precis som i det här fallet då det gällde hennes överlevnad.
Beatrice tassade alltså så diskret som möjligt omkring i det som skulle vara hennes värld, hennes ’gator’ ett tag framöver. Hon tassade från rum till rum, i den omfattning det gick, märkte möjliga flyktvägar, passade på att lukta på allt som kom i hennes väg, memorerade viktiga detaljer, stannade ibland till och lyssnade på snöstormen som tydligen höll på att lugna sig där utanför. Inget tydde dock på att det skulle bli mindre kallt av den anledningen.
Nej, Beatrice hade utan tvekan fattat det riktiga beslutet genom att låta sig tillfälligt adopteras. På sin väg runt om i huset kom Beatrice slutligen till ett rum där en enslig bordslampa lyste. Vid bordet satt pappan, och framför honom på bordet fanns det ett glas med nån vätska som inte var vatten. Beatrice var mycket medveten om att pappan var besviken över att hon, trots hans motstånd i egenskap av familjens överhuvud, hade fått stanna. Nu satt han på sitt så kallade arbetsrum och kände sig så förödmjukad att det bara gick att balansera genom att dricka stark sprit och som inte ens smakade nåt vidare gott, faktisk så smakade den pyton, det visste hon. Beatrice hade nämligen druckit sprit en gång. Sen dess, aldrig mera. Och ändå fanns hur många människor som helst som tvingade i sig dessa vidriga drycker i stora mängder hade hon märkt.
Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker.
Skriven 2018-10-10
