Klicka på bilden, för att se hela bilden
Vi bjuder på följetongen BEATRICE OCH TSUNAMIN, skriven av Vladimir Oravsky.
Många, väldigt många är bekanta redan med gatukatten Beatrice då hon är hjälten i böckerna:
BEATRICE TAKES A TRIP
BEATRICES PRANK, ERINDRINGER OG EVENTYR
PÅ VÄG : BERÄTTELSER AV ZLATA IBRAHIMOVIC
Beatrice fick verkligen gratulera sig själv, för även om människobarn förvisso är lätta offer för en erfaren gatukatt, så gick det inte raka vägen utan motstånd.
Motståndaren var barnens pappa, eller som han själv envisades med att kalla sig: Familjens överhuvud.
”Är inte jag denna familjs överhuvud kanske?” poängterade han lika retoriskt som envetet åter och åter. ”Är inte jag mannen i familjen kanske? Är inte jag fadern kanske? Det vill jag verkligen understryka att jag ÄR!”
Sen gjorde barnen och mamman som DE fann bäst.
Detta förhindrade dock inte pappan i att framhärda:
”Adoptera den där skitiga katten? Som familjens överhuvud säger jag: Aldrig i livet! Förutom skitig är den säkert också smittoriskabel! Det kommer aldrig ens på frågan!”
Beatrice höll just då pappan sa detta på med att tvätta sig ordentligt med sin långa och väldigt målmedvetna tunga, och som kände vägen även till de svårast tillgängliga ställen på hennes kropp. Därför var det lite sårande att få en sån beskyllning slängd i ansiktet. Hon lät emellertid inte märka nånting och fortsatte med renhållningen.
”Hon är inte alls smittoriskabel” sa det av barnen som hette Alek, och eftersom hans mamma inte sa emot blev det det som gällde, även om det knappast blev det sista ordet i saken.
Alek och hans syster Kattis var efter vad Beatrice förstod tvillingar, någonting som till hennes ständiga förvåning alltid blev behandlat som nån sorts mirakel av de människor som hon hörde omtala det. Vad var så märkvärdigt med det? I Beatrices egen familj fick honorna alltid minst dubbelt så många ungar i en kull och det till och med två gånger varje år. I Beatrices familj skulle det anses vara något högst märkvärdigt om det bara kom två ungar åt gången. Men som Beatrice så ofta märkt, så var människor väldigt konstiga på väldigt många områden.
Medan mamman och barnen ordnade med Beatrices sovställe och en låda med kattgrus hade pappan förvånansvärd nog inte gett upp sitt motstånd än:
”Vi vet inte ens om nån av oss är allergisk för katteländet”, tjatade han. ”Är du det då?” frågade mamman.
”Är du allergisk mot katter?” ”Inte i allmänhet, men kanske är jag det för precis den här!” Någonting tydde på det, men åter igen lät Beatrice sig inte provoceras.
”Vi får väl se hur galet det går” bestämde mamman. ”Sen kan du ju ta ansvaret och själv kasta ut henne mitt i snöstormen.” ”Som familjens överhuvud fordrar jag…” började pappan, men eftersom han märkte att ingen lyssnade på honom hejdade han sig. Dessutom kom han plötsligt inte längre ihåg precis vad det var han som familjens överhuvud fordrade. ”Nå, Beatrice, vad tycker du?” undrade Kattis som just ordnat färdigt Beatrices sovställe. Det var en låg kartonglåda med en hopvikt gammal filt i botten. Ju, det luktade acceptabelt och såg också alldeles utmärkt ut, tyckte Beatrice. I alla fall var det att föredra framför snöstormen som huserade utanför. ”Beatrice?” upprepade pappan hånfullt.
”Det var väl ett konstigt namn på en katt! Varför inte Missen eller Pussy?”
”Av den enkla anledningen att hon heter Beatrice” upplyste Kattis.
”Hurså heter? Hon heter väl ingenting annat än det ni själv…”
”Det gör hon visst” betonade Alek.
Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker.
Skriven 2018-10-10
