Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: Peter Dalle
I rollerna: Claes Månsson, Suzanne Reuter, Peter Dalle, Johan Ulvesson, Nour El Refai
BETYG: TVÅ
PREMIÄR: 2018-10-19
Tv-serien Lorry blev filmen Yrrol 1994, som nu hela tjugofem år senare alltså blivit Lyrro. Det vore väl synd att påstå att man gått och längtat, men på pappret var det väl inte en så tokig idé att skaka liv i konceptet en sista gång. Eller det kanske det var trots allt. För även om intentionerna säkerligen varit goda är det här en i sanningens namn både trött och ansträngd skapelse fylld av alldeles för många utdragna scener som sällan eller aldrig lyfter.
Handlingen hålls som så ofta annars i sådana här sketchartade sammanhang ihop av en synnerligen tunn tråd. Vilket förstås är helt okej. Om poängerna slår an det vill säga. Fast det gör de nu inte här. Inte särskilt ofta i alla fall. Att använda självaste Josef och Maria i egenskap av sökare med destination det förlovade landet Södertälje låter kanske som en fyndig idé med smått absurd humorpotential, men inslagen med denna dynamiska duo ter sig mest som märkligheter utan komiskt bett.
Som motvikt till Bibelfigurerna ägnas en stor del av tiden åt en rad svenskar som sökt sig bort till en solig semesteridyll för att bokstavligt talat se ljuset och fräscha upp sina relationer. Här finns till exempel Claes Månssons och Suzanne Reuters hälsofixerade par i sextioårsåldern som inte insett sitt åldrande, och därför våldsamt överdriver sina försök att hålla sig unga. Eller för den delen Nour El Refai och Henrik Dorsins väsentligt yngre par, som vill ge sin tvåsamhet en välbehövlig boost på sedvanligt romantiskt vis. Något som är svårt eftersom den sistnämnde befinner sig i konstant koma.
Som bonus bortom solgasset och dessa röda trådar utspelar sig sedan också en del än mer lösryckta sketcher. I en återkommer Peter Dalle som den överoptimistiske uppfinnaren, som aldrig någonsin lyckas få någon idé godkänd hos Patentverket. I en annan driver dementa affär med just dementa som målgrupp och i en tredje är Dorsin synnerligen olycklig väderman, som håller på att bryta ihop efter en olycklig skilsmässa inför öppen tv-ridå Ju mer eländigt vädret han rapporterar om ska bli desto mer sprutar tårarna.
Jag säger inte att dessa sketcher saknar potential. Om inte annat ger de i bästa fall intryck av att vara roliga i beskrivande skrift som här. Synd bara att det som skådas på bioduken sällan eller aldrig ger upphov till mer än moderata lyft av mungiporna. För det här är i sanningens namn irriterande ojämnt. Sökandet efter punchlines är uppenbart, och de hittas dessvärre ytterst sällan.
Fast jag skrattade faktiskt till ett par gånger, och Johan Ulvesson stod i centrum vid båda tillfällena. Ena gången var som sexistiskt nyhetsankare med, skulle jag vilja påstå en mild variant av Tourettes, och den andra i egenskap av snål hotellgäst som ljuger å det värsta för att slippa betala för sin hyrda vuxenfilm på rummet. Men som det heter; några lyckade skämt gör ingen film. Det om något är denna senkomna uppföljare ett tydligt exempel på.
Skriven 2018-10-16
