OUT OF PRINT

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Filmnostalgi över 35 mm film, USA 2015
Regi: Julia Marchese
I rollerna: Julia Marchese, Rian Johnson, Seth Green, Kevin Smith, Edgar Wright, John Landis, Marion Kerr, Patton Oswalt m.fl.
DVD/VOD
(Njutafilms)

BETYG: TRE

På New Beverly Cinema i Los Angeles kostar en kvällsvisning med två filmer fortfarande $8 – och kassan tar bara kontanter. Här kan t.ex. britten Edgar Wright (regissören av den hyllade filmen Baby Driver) under en vecka introducera sina favoritfilmer, t.ex. en film av David Lynch och så dyker plötsligt Laura Dern och David Lynch upp IN PERSON efter visningen.
Edgar Wright var lika lyckligt chockad som publiken!

Julia Marchese beslutade sig för att fånga sin älskade biograf på film, i denna dokumentärfilm, som har titeln Out of Print (en vink om att filmen kommer att handla mycket om 35 mm film). Kändisar, regissörer, gamla film- och TV-stjärnor … vanliga fans och filmnördar … på New Beverly Cinema är alla likvärdiga, förenade i sin kärlek till filmen. Ja, enligt vad som sägs med ord den här dokumentärfilmen i alla fall.
Men du har större chans att bli intervjuad och vara med i bild om du har varit med i film eller synts på TV eller om du burit på Ozzys väskor än om du är “vanligt folk”.
Det blir väldigt många huvuden på väldigt många gubbar. Och vilka är egentligen alla dessa gubbar, vad heter de och vad har de gjort, undrar man, och hur ska man komma ihåg ifall hen redan presenterats med en blixtrande namnskylt för 45 minuter sedan? En oändlig rad av “talking heads” varvas och kommer igen, gång på gång, i en till synes oändlig pyttipanna mix. “Talking heads” är verkligen “the curse of American documentaries”. Hoppas verkligen att inte detta är en trend som kommer att sprida sig.
Men man ger inte upp på filmen, utan hänger i, eftersom ämnet för filmen är intressant: hur film ska överleva!
Inte ens i Los Angeles är detta en självklarhet, att spara på gamla filmer och att ta hand om det filmiska kulturarvet.

När det gäller biografens överlevnad: inte ens i Los Angeles är det lätt för en biograf att överleva — och om en bio inte kan leva och frodas i filmens stad, var kan den då leva? (Just den här biografen räddas av en stormrik Quentin Tarantino, men inte ens en stormrik filmregissör kan gå omkring och köpa upp alla nedläggningshotade biografer).

I USA finns dessutom en antingen-eller-mentalitet. Visar du 35 mm film får du inte visa digitalfilm.
Varför?
Det måste vara den knepigaste och knäppaste lagen någonsin!

Julia Marchese, filmens regissör, är bland annat på promotion turné till London, där hon besöker den anrika och vackra Prince Charles Theatre som visar gammal film — en biograf som verkligen kan konsten att göra filmvisning till en upplevelse — men i Storbritannien är det självklart att växla mellan 35 mm och digitalt. Biografen behöver inte “gifta sig” och bli monogam med det ena eller andra mediet.

Dokumentärens svaghet är alla som sagt alla dessa “talking heads” med namnlappar som blixtrar förbi innan man hunnit registrera dem. Kändisar i L.A. är inte nödvändigtvis kändisar i Europa. Och bara för att folk är kändisar behöver de inte ha något att säga.
Kevin Smith får t.ex. massor av utrymme utan att använda utrymmet till att säga någonting, och är det är mer än lite ironiskt med en lyrisk lovsång och hyllning till kvalitetsfilm på gamla goda 35 mm rullar från den regissör som (enligt namnlappen) är mest känd för Clarks och … ja, Clarks 2.
Och så sitter Rian Johnson och tjafsar om olika filmer och vikten av SMÅ filmer och originalitet när man VET att han kommer att göra STAR WARS filmer under de nästa 10-20 åren av sitt liv, för så lång tid kan det ta att göra “en ny trilogi” (om inte Star Wars franchisen gör slut på honom, lika snabbt som Lego-paret fick sparken från Solo – A Star Wars Story). Det blir liksom inte större än så. Små filmer, i helskotta heller. Det klingar falskt och ihåligt. Det är inget fel med blockbusterfilmer, men om man vill röra sig med de stora hajarna, ska man inte låtsas att man är en liten underground-guppy som står för oberoende och originalitet. Star Wars The Last Jedi var knappast ett nydanande och originellt mästerverk, snarare fanfiction och en oinspirerad karbonkopia med upprepningar.
Tanken bakom filmen är så klart god — att slå ett slag för kvalitetsfilm. Bästa mötet i hela filmen är Julia Marcheses möte med killen som driver Prince Charles Theatre i London — för det är faktiskt ofta “vanligt folk” som gör skillnad, inte kändisar — och han har också något vettigt att säga, till skillnad från de där stora namnen i L.A. som bara sitter och tjafsar.

Andra halvan om filmen handlar i stort sett bara om 35 mm film och det blir lite tjatigt. Den nostalgiska driften att bevara 35 mm film, hyllas in i varenda mikroskopisk detalj!
Hur underbart det är med varje repa och dammkorn!
Hur mysigt det var när Casablanca gick sönder precis innan slutscenen!
Jag förstår poängen.
Men jag förstår också att många filmbolag tycker det är jobbigt att skicka 35 mm film och hellre skickar filmer digitalt.
Mina minnen av att släpa runt på 35 mm rullar (som levererades i kartonger i små väskliknande förpackningar gjorda i gallonliknande material, kompletta med handtag) är knappast nostalgiska. Ett par filmer tog upp hela bakluckan på bilen!
Vad kostade det att beställa? Vad kostade det för filmbolagen att skicka?
Svar: En hel del.
Sedan gick man igenom alla filmerna och kollade att de inte var trasiga, att de var tillbakaspolade, att rätt film var på rätt rulle (man kunde få fel film! eller en film levererad bak-och-fram! eller en film som höll på att gå sönder!) och man lagade dem där det behövdes osv. Och så skulle projektorn kollas, att inte lampan behövdes bytas ut etc. etc.
Jag känner mig inte det minsta nostalgisk för gamla repiga och trasiga och dammiga filmer. Jag minns hur man fick slita med dem för att få dem i visningsbart skick.

Filmens medverkande pratar varmt om 35 mm film och säger att ingen ifrågasätter böcker. HA!
Där har de missat något.
Utrotningskampanjen mot böcker drogs igång långt innan den mot icke-digitala filmer — läs på din Kindle! läs på din dator! läs på din mobil! läs på din padda! läs inte överhuvud taget, lyssna på ljudböcker istället!
Böcker ska konsumeras på alla möjliga sätt än det traditionella, folk som haft jobb med layout och omslag har blivit arbetslösa, och enbart Kindle är ansvarigt för mass-död bland boklådor i Storbritannien.
Boklådor har det mycket tuffare och är i en värre sits än biografer.
Så om filmnördarna hade velat vara solidariska hade de kunnat börjar protestera mot digitaliseringen och förfallet för länge sedan.
Alla i hela filmen tycks ha missat bokdöden! (och boklådedöden!). Det här helt ofattbart!
En av mitt filmlivs mest deprimerande upplevelser var ett möte med Stefan Jarl och Tommy Berggren — ja, mötet i sig var inte deprimerande, båda herrarna hade massor av intressant att berätta om sina respektive filmliv. Men det som var deprimerande var när man kom in på ämnet Bo Widerberg och att hans livsverk hade legat i en lada och ruttnat…
Att se på de “originalen” med alla dammkorn och repor som “en del av historien” hade knappast varit meningsfullt. Det var inte så Bo Widerberg hade tänkt sig att man skulle se hans filmer.
Då hade man varit tacksam om allt åtminstone funnits sparat digitalt. Och rent och fint.

Alla bor inte i närheten av en biograf. Sorgligt, men sant. Att ta sig till en biograf är ett stort projekt får många människor, ett event som händer allt mer sällan. Kanske inte ens en gång om året.
Det alla bästa om man vill tillgängliggöra film så demokratiskt som möjligt är att satsa på digitala nyutgåvor. DVD. BD. VOD.
Pilsnerfilmen har tex fått en helt ny fan-skara tack vare DVD utgåvor i nya boxar. Det hade man inte fått på “art house cinema” typ biografer som visserligen kan damma av en Ingmar Bergman 100 år film och visa, men därmed får man inte det urval och den bredd som svensk film i själva verket har.
Det är kul att se vad “vanligt folk” såg på bio förr i tiden. Det är en del av ett lands själ och historia.
Och heja digitala medier — nyrestaurerade gamla folkliga filmer finns att beskåda bland annat i Den stora Pilsnerboxen och Den stora Pilsnerboxen 2 och Den stora hembiträdesboxen och Den stora deckarboxen och Den stora Hillmanboxen.
Det där var vad “vanligt folk” såg på bio förr i tiden. Eller lyssnade på som radioföljetong, om de aldrig kom till en biograf.

Filmen Out of Print har bland annat finansierats tack vare en mycket lyckad Kickstarter-kampanj, och spelades in både digitalt och på 35 mm-kamera.

En mer lyckad hyllning till filmen och biografen som medium, Cinema Paradiso, fyller förresten 30 år i år och kommer ut som nyrestaurerad DVD-och-BD-utgåva. Den väcker effektivt gamla minnen av slitet med tunga och repiga och trasiga filmrullar och jobbet med att laga dem och klippa dem. Men inte ens ett sådant mästerverk, “en postmodernistisk hyllning till biografen”, gör mig nostalgisk. Speciellt inte när de gamla nitratremsorna fattar eld och börjar brinna.

Skriven 2018-10-16