KACEY MUSGRAVES, Stora Vega, Köpenhamn den 15 oktober 2018

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Kacey Musgraves är både en outsider med credd i bagaget och en del av Nashville-etablissemanget. En svår balansgång att gå förstås, men det går knappast att komma ifrån att det faktum att samtliga hennes tre officiella album är utgivna på storbolagen Mercury och MCA borgar för det sistnämnda. Samtidigt är denna Texasbördiga dam långt ifrån någon ordinär countrystar. Hon rör sig över ett alldeles för brett spektrum stilmässigt för att bli riktigt stor.

Brett spektrum

Det är således bara logiskt att de amerikanska countrystationerna på det hela taget ignorerar hennes alster. Därav outsiderstämpeln. I Vegas stora salong pendlade materialet mellan old school-country som bör ha fått traditionalisterna att nicka godkännande på ena sidan av spektrat till synthbeklädda popsånger med försumlig association till genren hon verkar i på den andra.

Uppfriskande varierat

Beroende på inställningen till denna mix skulle man kunna beteckna Musgraves första gig på dansk mark som antingen onödigt splittrat eller uppfriskande varierat. För egen del lutar jag åt det sistnämnda även om jag kan förstå de som reagerade på kontrasterna mellan låt säga lätt valsiga gammelcountryn i balladen It Is What It Is och uppenbart diskoartade avslutningen High Horse.

Struntar i andras krav

Men sådana detaljer inbillar jag mig att Musgraves själv struntar i. Hon bryr sig inte om den traditionstyngda delen av fansen gnäller över bristande respekt för just traditioner, om det egna skivbolaget vill att soundet ska vara mer homogent eller om countryradio inte spelar hennes sånger. I alla fall inte tillräckligt mycket för att förändra situationen. Hon har ju trots allt en vision, och väljer att hålla fast vid den.

Spred de stilmässiga gracerna

Vilket väl på sätt och vis är tur för alla de som inte fastnat i ett visst tänk om hur sångerskan ska låta. Sedan ska för all del villigt erkännas att det är långt ifrån alltid som en alltför generös inställning vad gäller bredd på repertoaren går hem, men i Musgraves fall fungerar detta överlag riktigt bra. De som inte var alldeles övertygade om detta hade bara behövt närvara på Stora Vega i måndags för att få detta bekräftat för sig. Countryn må alltid finnas där på ett eller annat sätt i hennes sånger, men hon spred precis som förväntat ut de stilmässiga gracerna ordentligt denna kväll.

Fleetwood Mac, tjejpop och Smokey

Luftigt västkustrockiga Love Is a Wild Thing gav till exempel associationer till Fleetwood Mac vid tiden för Buckingham/Nicks inträde i gruppen vid mitten av sjuttiotalet, soliga High Time påminde inte så lite om sextiotalets läckra tjejpop, Golden Hour hade smakfulla R&B-referenser á la Smokey Robinson kring 1980 och den ödsligt ljudande Slow Burn fick en att tänka i termerna folkdoft med twang.

Skojfriskt med visselinpass

Ja, också var förstås Follow Your Arrow ett utmärkt exempel på en avskalat modern och smått skojfrisk countrysång med både visselinpass och en oemotståndlig hook som gjord för allsång. För visst var fansen i det välfyllda Vega ordentligt med på noterna utan att sångerskan direkt behövde krusa när det blev dags för sånginsats i refrängen. Något kvällens huvudperson tacksamt noterade både i ord och med ett stort brett leende.

Skön spelglädje och inspiration

Ett hyfsat brett leende hade för övrigt både undertecknad och alla andra närvarande anledning att lägga upp när allt var över. Detta var nämligen ingen annat än nittiosex minuter av skönt avslappnad nyanserad spelglädje och inspiration. Musgraves och hennes lyhörda och väl samspelta band hade onekligen förmågan att lyfta sångerna ytterligare live.

Sensuellt varm röst

Som pricken över det där välbekanta i:et flödade sedan den karismatiska sångerskans glasklara och sensuellt varma röst ut över alltihopa, och skapade god magi. Inte illa alls, må jag säga. Eller kanske snarare imponerande starkt. På ett närmast opretentiöst sätt utan direkta åthävor och märkvärdigheter därtill.

Skriven 2018-10-16