Klicka på bilden, för att se hela bilden
Livet kan vara hårt ibland. Fråga bara Shania Twain. På toppen av sin karriär fick hon svårartad borrelia av en fästing och förlorade rösten till synes för gott. Detta följdes av en infekterad skilsmässa från maken och tillika demonproducenten bakom AC/DC och Def Leppard, Robert “Mutt” Lange efter dennes otrohet med bästa väninnan. Twain försvann från rampljuset bitter, förbannad och deprimerad, men blev sedermera lycklig med samma väninnas ex-make, vilket dokumenterades i onödig detalj i världens skvallerspalter.
Efterlängtad skivcomeback
Därefter var superstjärnan som fram till sin ofrivilligt långa paus hade sålt hundra miljoner album och haft en lång rad hits puts väck. Att hävda att hon höll låg profil vore ett understatement. Plötsligt hade femton år gått, men i fjol gjorde hon efterlängtad skivcomeback med Now, en oväntat personlig och nedtonad sångsamling som väl inte riktigt levde upp till det högt ställda förväntningarna.
Okomfortabel på scen
På tal om just förväntningar, så fanns det förvisso del sådana inför spelningen i Royal Arena också, men de var i ärlighetens namn av konservativ karaktär. Anledningen? Tja, showen hon bjöd på under sin tvååriga sejour på Caesars Palace i Las Vegas från 2012 och två år framåt må ha varit både tjusig och påkostad, men sångerskan själv såg inte ut att vara alldeles komfortabel med att stå på scen igen vid det tillfälle jag bevistade tillställningen. Ett visst mått av ringrost sken igenom. Eller också handlade det bara om nervositet. Vad vet jag.
Svårt förmedla känslor
Fast oasvett vilket; detta första Köpenhamnsgig uppvisade en countryikon i märkbart bättre (show)form. Uppspelt och livsbejakande skulle man kunna beteckna hennes sinnesstämning som. Så sångerskan har av allt att döma blivit varm i kläderna. Alla kläderna, bör tilläggas. För klädbytena var som sig bör många – ett tiotal om jag räknat rätt, och tillika en integrerad del av det musikaliska. Icke sällan gjordes blinkningar bakåt till de numera klassiska videoklippen vad gäller klädvalen, vilket förstås var effektfullt. Mindre effektfullt var Twains mellansnack. Jag betvivlar faktiskt inte för ett ögonblick hennes genuinitet, men den kom aldrig fram eftersom det hon sade inte lät naturligt. Men det där med att förmedla känslor verbalt inför stora skaror är förmodligen mycket svårare än de flesta kan föreställa sig, så det är svårt att klandra henne.
Roligt på scen
Själva tillställningen som helhet utgjorde dock åtminstone ett par steg framåt jämfört med ovannämnda Las Vegasshow. Det här var nämligen begåvat med en tilltalande lössläppthet och en modernare och mer stiliserad om än inte mindre lyxig inramning än på Caesars Palace. Vilket i sin tur verkade ha smittat av sig på Twain, som faktiskt verkade ha roligt där uppe på scen. Inte minst gav hon intryck av att njuta av sin roll som glamourös countrypopdrottning. Den överraskande entrén via en av publikingångarna och den veritabla eriksgatan genom havet av fans fram till scenen var onekligen passande entré för en i positiv bemärkelse diva av Twains kaliber med behov av bekräftelse efter femton års frånvaro från turnélivet.
Hits som på ett pärlband
Nu fanns det förvisso ingen anledning till oro vad gäller publikresponsen. Med en sångkatalog som den Twain är i besittning av är succén mer eller mindre given på förhand. Efter en något trevande inledning med småputtriga lyckopillret Life’s About to Get Good och dragspelskryddade Come on Over inleddes hitkavalkaden med stötiga Up! med tillhörande hårdrocksriff. Ett givet lyft, förstås. Därefter kom hitsen gradvis som på ett pärlband, däribland Don’t Be Stupid, That Don’t Impress Me Much, I’m Gonna Getcha Good och som extranummer, Man! I Feel Like a Woman.
Countrylåtar givna höjdpunkter
Fast lustigt nog var det knappast något som överträffade Twains mest counryorienterade sånger denna kväll. Låttrion Any Man of Mine, Whose Bed Have Your Boots Been Under och Honey, I’m Home som framfördes i ett sjok påminde oss alla om hennes musikaliska ursprung. Samt förstås hur en väl mix av Def Leppard och fioler kan gifta sig med varandra. Dessa nummer tillhörde utan tvekan de givna höjdpunkterna denna afton.
Rysansvärd innerlighet
Liksom balladen From This Moment On för övrigt. Kalla mig sentimental, men denna skapelse har alltid varit en given favorit från Twains repertoar, och i Royal Arena gjorde hon den full rättvisa på ett närmaste rysansvärt sätt. Innerligare än så här blev hon aldrig denna afton.
Genomarbetad lyxförpackning
Knappast bättre heller om nu sanningen ska fram. Det här är trots allt inte en show som förtjänar epitetet perfekt. Å andra sidan finns det ingen anledning att gnälla överdrivet mycket heller. Valutan för pengarna levererades i form av en lika kaloririk som hitspäckad over the top-kavalkad i genomarbetad lyxförpackning, och Twain själv är det oumbärliga russinet i kakan som ger smaken karaktär, utgör esset i leken eller vad ni vill.
Foto: Michael Lindström
Skriven 2018-10-15
