Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: Marc Forster
I rollerna: Ewan McGregor, Hayley Atwell, Bronte Carmichael, Mark Gatiss, Oliver Ford Davies
BETYG: TRE
PREMIÄR: 2018-10-12
“I’m not a hero, Pooh. I’m lost!” säger Ewan McGregor i rollen som en vuxen Christopher Robin som går igenom en medellivskris i den här nya live-action Disneyfilmen Christopher Robin (svensk titel: Christopher Robin & Nalle Puh). Manliga medellivskriser sprider sig som en trendig löpeld i filmens underbara värld, även i barnfilmerna.
Till skillnad från tidigare tecknade filmer som baserat sig på böckerna och där Christopher Robin för evigt är ungefär fem eller sex år gammal, så är filmen Christopher Robin inte baserad på någonting och det måste sägas direkt att detta inte är den riktige Christopher Robin.
Evigt unga i fantasins värld
Det finns två riktiga Christopher Robin.
Den ene är den i A.A. Milnes böcker. Liksom andra huvudpersoner i klassiska barnböcker så blir han aldrig vuxen och han åldras aldrig. Alice in Wonderland, Christopher Robin, Mary i The Secret Garden, Jennings, Just William, Enid Blyton’s The Famous Five, Peter Rabbit, Peter Pan, Paddington… De finns alla där, evigt unga, för varje ny generation som vill upptäcka dem.
Den andra riktiga Christopher Robin var Alan Alexander Milnes son – han växte upp, kallade sig aldrig för Christopher Robin och som vuxen ändrade han namnet till bara Christopher Milne. Han slutade snabbt att gilla gosedjur och den ovälkomna berömmelse som de hade gett honom. Hans dotter hette Clare Milne, hon led av cerebral pares, och hon grundade som vuxen The Clare Milne Trust för att underlätta för andra som föds med handikapp.
Gosedjuren finns inte bara i fantasilekar
Christopher Robin i filmen Christopher Robin har ingenting med någon av de två riktiga Christopher Robin att göra. För det första heter han inte ens Milne i efternamn, utan Robin, hans pappa är död och inte en berömd författare, och gosedjuren lever tydligen på riktigt och är inte bara objekt för Christopher Robins egna fantasilekar. Den förnumstiga dottern heter Madeleine Robin. Hon har inga handikapp. Hon ska börja på internatskola och verkar inte speciellt entusiastisk över idén, förmodligen för att Harry Potter böckerna inte blivit trendiga än.
Trots att gosedjuren vuxit upp i en skog i Sussex så pratar de amerikansk engelska med bred accent, speciellt Winne-the-Pooh, Tigger och Piglet. För att sälja filmen i Amerika? Kom igen, Paddington, Harry Potter, Newt Scamander och Mary Poppins älskas av alla, trots att de inte pratar amerikanska! (Och James Bond och Lisbeth Salander pratar inte heller amerikanska, nu när vi ändå är inne på att lista bästsäljande trendiga litterära karaktärer på bio med icke-amerikansk accent).
Mr Banks i Mary Poppins behövde också räddas
Den här Christopher Robin karaktären i filmen Christopher Robin är som Mr Banks i filmen Mary Poppins – familjefar, pedant och organiserad tråkmåns. Och han har ett tråkigt jobb, som han avskyr. Dock inte på en bank utan på ett företag som säljer väskor. Det är många och långa och långtråkiga scener med Mr Robin på det tråkiga jobbet innan filmen kommer igång. Så mycket tid behövde man aldrig tillbringa på banken tillsammans med Mr Banks i Mary Poppins!
Se upp var du spiller honung!
Startskottet för filmens handling, när den väl kommer igång, sent omsider, är att en burk frukosthonung spills på en teckning av Winnie-the-Pooh som Christopher Robin gjorde som barn, och vips så kommer Winne-the-Pooh som en fluffig, tuffsig CGI-karaktär till London och ställer till massor med oreda. CGI-effekterna håller allra högsta klass hela vägen igenom, man tror verkligen att Winnie-the-Pooh är på plats i det nya hemmet i London och kladdar ner allt med sina geggiga små tassar. Christopher Robin springer pedantiskt efter med en trasa och torkar för allt han är värd.
Vem slår sönder mest? Pooh eller Paddington?
Scenen där Winne-the-Pooh trashar köket är förmodligen inspirerad av scenen i filmen Paddington där Paddington skapade totalt kaos i familjen Browns badrum. Förutom att badrumsscenen i Paddington var så mycket roligare (och hade sin grund i Paddington böckerna av Michael Bond). Winnie-the-Pooh har helt enkelt blivit…lite lagom.
Det är svårt att veta vad filmen Christopher Robin egentligen vill.
Ge vuxna dåligt samvete för att de jobbar för mycket?
Ge barnen ännu en barnfilm som tar upp en manlig medellivskris?
Medellivskriser som tema i barnfilmer
Manliga medellivskriser börjar bli vardagsmat i barnfilmer idag, fast de tar olika mycket plats i handlingen (här tar den upp oproportionerligt mycket plats). Dock är det inte någon ny företeelse, det har förekommit i mer eller mindre lyckade filmer tidigare, från Mary Poppins med Julie Andrews (mer lyckad) till Hook med Robin Williams (mycket mindre lyckad). Om någon skulle ha råkat missa att Mary Poppins uppdrag i filmen Mary Poppins är att rädda den stackars överarbetade medellivskrisande pappan i familjen så finns det ännu en film, Saving Mr Banks med Emma Thompson i huvudrollen som författaren Pamela L Travers, som gör detta övertydligt solklart.
Manliga medellivskriser som barnfilmsunderhållning
De senaste åren har vi kunnat se gott om manliga medellivskriser på bio, där manlig hjältestatus måste återupprättas (samtidigt som mannen ska visas upp som god familjefar). Mr Incredible hade det tufft i den första filmen om The Incredibles, men det var inget emot den andra filmen, The Incredibles 2, där han kämpar med matteläxan i filmens roligaste scen.
Paddington har fått hela två lyckade filmer på bio och räddat familjen Brown från sönderfall, men framförallt har han räddat Mr Brown och gett honom den hjältestatus som han förtjänar. Barnen får återigen se upp till honom och frun får beundrande sucka “My Hero!” i filmslutets klimaxscen.
Pedanten Thomas McGregor i Peter Rabbit filmen har visserligen inga barn och ingen fru som han vill framstå som hjälte inför, men han behöver i alla fall räddas av talande kaniner, som i slutet av filmen talar om för honom att han inte behöver ha ett själsdödande jobb i London, han borde åka ut till landet och fria till sin älskade Bea och skaffa ett nytt jobb som han faktiskt tycker om …
Och knappast någon har väl undgått att notera att Mary Poppins ska komma tillbaka i en ny Disney-film, Mary Poppins Returns, för att rädda de nu vuxna barnen Banks?! (Medellivskriser kanske är ärftliga?)
Alla har en egen Pooh eller Piglet
Den verklige Christopher Robin, alltså Christopher Milne, sa något mycket bra och tänkvärt apropå nallebjörnar: att Winnie-the-Pooh inte var någon speciell björn. Alla barn har sin egen Winnie-the Pooh. Och jag skulle vilja tillägga att alla också har sin egen Piglet – en maskot som är så liten att den kan följa med praktiskt taget överallt. Det behöver inte ens vara ett gosedjur. I Un sac de billes är det en blå spelkula. Det är kraften som fantasin laddar objektet med som är speciell, inte själva objektet.
Var finns nästa generations gosedjur?
Vad som är oförklarligt i filmen Christopher Robin – bland mycket annat är att Christopher Robins dotter Madeleine Robin inte verkar ha några egna gosedjur alls, eller leksaker, eller kompisar att leka med … trots att hon är ganska gammal och går i skolan. Varför ska hon vänta på att pappa blir ledig för att ha någon att leka med? Varför ska hon ha pappas gamla slitna gosedjur att leka med? Hon bör ju ha sin egen Winnie-the-Pooh och sin egen Piglet! (Och om man nu ska spara på gamla teckningar och leksaker … varför har Christopher Robins fru Evelyn inga egna barnteckningar och leksaker att komma med och visa upp, när det är hon som hela tiden surar över att Christopher Robin inte är tillräckligt rolig, tramsig och lekfull?!).
Både frun och dottern i filmen är onaturligt stela och verkar bara finnas i filmen för att ge Christopher Robin ännu mer dåligt samvete. Han lider redan av tanken på nedskärningar och att han måste låta en stor del av sin personal gå – eftersom han har en elak chef. Ja, se där, mellanchefens otacksamma ställning!
Ett slut som inte lyfter med en flygande drake
Slutet i filmen Christopher Robin är nästan exakt detsamma som i filmen Mary Poppins – förutom att hela familjen inte sjunger en sång tillsammans om att flyga drake (istället sjunger Richard M Sherman Busy Doing Nothing och spelar piano på stranden) – men slutet går den här gången inte riktigt ihop med resten av filmen.
Skulle man kunna kalla filmen Christopher Robin för Saving Mr Milne eller Saving Mr Robin (med tanke på bytet av efternamn)? Kanske. På slutet har de talande gosedjuren räddat Christopher Robin och alla njuter av det goda livet i solstolar på stranden. Talande gosedjur och antropomorfiska björnar och påklädda kaniner har bråda dagar nu för tiden, med alla medelålders män som de ska rädda från medellivskriser och försäkra om deras hjältestatus.
Goodbye Christopher Robin – den riktiga Saving Mr Milne!
Det finns förresten en annan Saving Mr Milne film – den heter Goodbye Christopher Robin och gick upp på bio i Storbritannien i september 2017. Här spelar Domhnall Gleeson (känd från filmen Peter Rabbit) författaren Alan Alexander Milne som kommer hem från första världskriget och lider av PTSD. Långa skogspromenader och tid tillbringad på lantstället hjälper – liksom att skriva verserna och berättelserna om Winnie-the-Pooh, Piglet, Eeyore, Rabbit, Owl och alla de andra i den magiska skogen. På så sätt “räddas” Mr Milne – naturen rehabiliterar honom, sakta men säkert.
A Bear Named Winnie – en maskot från Canada
Även en annan soldat räddas av en björn, en björn som heter Winnie. En veterinär från Canada, Harry Colebourn, tog med björnungen Winnipeg, allmänt kallad Winnie, som maskot, när han skulle ut i det stora kriget i Europa. Efter krigets slut är det mötet med Winnie som får Harry att hitta tillbaka till sin egen mänsklighet. Harry åker så småningom hem till Canada igen och arbetar vidare som veterinär – medan Winnie blir kvar på London Zoo och där kommer hon att bli många barns favorit att besöka. Hon blev också Christopher Robins favorit Därför fick hans nalle namnet Winnie-the-Pooh, efter att tidigare ha haft det mer alldagliga och traditionella nalle-namnet Edward Bear.
Goodbye Christopher Robin (2017) och A Bear Named Winnie (2004) har förresten samma manusförfattare och producent – Simon Vaughan. Rollen som den krigsskadade veterinären Harry Colebourn var en tidig roll för Michael Fassbender. Winnie spelas i filmen av en riktig björn, inte av en CGI-effekt, och att djur och natur har en läkande och rehabiliterande effekt är vetenskapligt dokumenterat och bevisat. Fast det hör dock inte till vanligheterna att ta in en levande björn i en sjukhussal!
Solskenshistoria med en mörk twist
När det gäller filmen Goodbye Christopher Robin så låter filmen förmodligen som en solskenshistoria, frisk luft, natur och fina djur (både levande och gosedjur) rehabiliterar Mr Milne, och böckerna gör honom dessutom framgångsrik. Med de fyra böckerna om Winnie-the-Pooh har han sitt på det torra. Men fenomenet Winnie-the-Pooh utvecklar sig till ett slags Frankensteins monster som överskuggar allt annat som Mr Milne skriver, och Christopher Robin avskydde berömmelsen (och att alla i skolan retade honom för böckerna om hans gosedjur.)
Bästa scenen i Goodbye Christopher Robin är då både björnen Winnie och barnet Christopher Robin visas upp för allmänheten på London Zoo — och det går knappast någon betraktare förbi att de befinner sig inspärrade i bur, båda två.
Den verklige Christopher Robin Milne hade inte alls blivit glad om hans gamla gosedjur hade blivit levande och letat upp honom som vuxen, och han hade definitivt inte gett sig ut i skogen för att slåss mot osynliga Heffalumpar för att göra dem glada.
Företagsmöte med filosofiska one-liners
Bakom manuset till filmen Christopher Robin ligger Tom McCarthy (Spotlight), Allison Schroeder (Hidden Figures) och Alex Ross Perry (Listen Up Philip, Queen of Earth). Regissören Marc Forster har erfarenhet av magi och magisk realism, han ligger bland annat bakom filmen Finding Neverland (2004), men ibland är det något som inte riktigt lyfter.
Filmens klimax är – håll i er nu! – ett företagsmöte. Man kan knappast tänka sig något tråkigare.
Filmen kanske är tänkt att appellera till vuxna läsare av böcker som The Tao of Pooh, för Winnie-the-Pooh kommer verkligen med många new-age-aktiga och filosofiska one-liners under filmens gång.
Det ska vara barnfilm på bio!
Som barnfilm betraktad är den mest lång och långsam och långsökt. Och den är ingenting för Winne-the-Pooh fans, för vi vet ju alla att de magiska djuren egentligen finns inom oss och i fantasins värld – de springer inte omkring på Londons gator i en 1950-tals kostymfilm och talar amerikanska.
Ändå har filmen Christopher Robin blivit en av de mest framgångsrika filmerna på brittisk bio i år – en i en exklusiv skara på fem filmer som legat som nummer ett på biolistan i tre veckor eller mer. De andra fyra är Black Panther, Peter Rabbit, Avengers: Infinity War och Jurassic World: Fallen Kingdom. På sätt och vis kan alla filmerna ses som barnfilmer. De kan även kategoriseras som barnfilmer för vuxna. Kanske är det filmer som får betraktarna att känna sig mer som “hero” och mindre som “lost”. Tre av dem kommer från Disney.
Skriven 2018-10-12
