Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: Ruben Fleischer
I rollerna: Tom Hardy, Michelle Williams, Riz Ahmed, Scott Haze, Reid Scott
BETYG: TVÅ
PREMIÄR: 2018-10-05
Venom är en Marvelfigur jag inte har någon som helst relation till. Jag tror inte att jag har läst någon serie där han förekommer. Venom skapades av David Michelinie och Todd “Klåpar’n” McFarlane, och den sistnämnde försökte jag undvika så gott det gick. Jag läste ett par av de Spindelmannenserier han uppmärksammades för, och jag förstod aldrig hans storhet. Hans egen serie Spawn var ännu värre. Jag köpte de första numren, men tyckte att det var en fullkomligt oläslig tidning.
Förklaringen till uselheten fick jag i en lång intervju med Todd McFarlane i en amerikansk tidskrift. Han berättade att han brukade rita en massa “coola” seriesidor. Sedan lade han ut dessa på golvet. Därefter sorterade han dem i något slags ordning, och så hittade han på en handling som passade till detta. Jo, jag vet, det låter lite väl skruvat, och antagligen överdrev McFarlane, men det kan inte ligga långt från sanningen. Fast serien gick hem hos amerikanska fanboys.
Jag påminns om att Venom figurerade i Sam Raimis SPIDER-MAN 3. Jag har inte sett den filmen sedan premiären, och jag minns inte så mycket.
Nya filmen VENOM, i regi av Ruben Fleischer (ZOMBIELAND), är den första filmen i the SUMC – Sony’s Universe of Marvel Characters. Jo, denna nya filmsvit heter så. Sony har rättigheterna till drygt 900 Marvel Comics-figurer. Och, tja, jag kan väl inte påstå att filmsviten börjar så där jättebra.
VENOM inleds med att en rymdfarkost – en amerikansk, inte utomjordisk – kraschlandar på jorden. Astronauterna dör. En av dem heter Jameson, och jag tänkte att det där måste vara Jonah Jamesons son; astronauten som förvandlas till varulv – men nej, Jameson dör på en gång.
Ombord på farkosten finns ett utomjordiskt väsen. Eller flera stycken, kanske. En svart gegga; symbioter, som besätter folk. En ond symbiot hoppar från värdkropp till värdkropp, ungefär som i THE HIDDEN och JASON GOES TO HELL, med flera filmer. På en forksningsstation häckar den onde Carlton Drake (Riz Ahmed), som fångat in symbioterna och som använder hemlösa människor som försökskaniner till sina experiment. Experimenten slutar alltid med att människorna dör.
Tom Hardy spelar TV-reportern Eddie Brock, som har ett eget, populärt program. När han intervjuar Drake, ställer han obekväma frågor. Detta leder till att Brock får sparken från TV-kanalen. Inte nog med det, hans flickvän Anne (Michelle Williams) får också sparken på grund av Eddie, så hon gör slut och kastar ut Eddie.
Ett halvår senare har Eddie supit ner sig och bor i en sunkig (men hyfsat stor!) lägenhet. Men av diverse skäl hamnar han på Drakes forskningsstation igen och blir besatt av en symbiot. Eftersom Eddie är tuffare än de personer det experimenterats på, överlever han. Eddie har nu Venom inom sig. Han drabbas av extrem personlighetsklyvning; han hör Venoms röst i huvudet, och ibland förvandlas han till ett svart, geggigt superhjältemonstrum.
Tom Hardy vet man aldrig riktigt var man har. Många kallar honom den bäste skådespelaren i sin generation, men jag tycker att han oftast är överspelets konung – åtminstone på den här sidan av Daniel Day Lewis. Jag ser att många amerikaner klagar på att det inte går att höra vad den mumlande Eddie Brock säger, men jag tycker att han är rätt okej i rollen. Han är inget charmtroll, men han är inte osympatisk.
Rent allmänt tycker jag att filmen VENOM är rätt okej – så länge Venom inte är med. Nästan hela filmen utspelar sig nattetid i San Francisco, och jag gillar noirstämningen. Fina bilder på ansikten i bilars backspeglar, fina miljöbilder; jag tycker nog att Fleischers film är lite snyggare än Marvelfilmerna brukar vara.
Venom och de andra monstren är dock inget vidare, och det blir genast sämre när det är dags för monsterslagsmål. När symbioterna pratar låter de som Transformers – Venom själv låter som Optimus Prime! Detta är synnerligen irriterande. Venom ser ut som en varelse som väser fram sina repliker, men icke.
Manuset till den här filmen är enklast möjliga. Fyra personer skrev manuset – och jag undrar vad de sysslade med hela dagarna. Storyn är så generisk och oinspirerad, att det närmast är en prestation att skriva något så här lamt och ooriginellt. Man har försökt göra filmen lite dark and gritty, folk säger ofta “shit”, vid ett tillfälle får Eddie ur sig ett “fuck”, och minsann om inte Venom basunerar ut “pussy” – men jag hade föredragit om man istället satsat på en story med oväntade vändningar och rollfigurer som som inte plockats ur standardgalleriet.
VENOM avslutas på ett märkligt sätt. Nej, oroa er inte, här kommer inga spoilers. Men: filmens speltid är en timme och 52 minuter. Redan efter drygt 95 minuter börjar eftertexterna att rulla. Som brukligt är, avbryts dessa efter ett par minuter för en bonusscen som länkar till uppföljaren, om det nu blir någon. Sedan fortsätter eftertexterna att rulla. Bokstäverna är stora och de rullar långsamt. Jag tror det hinns med fyra låtar medan texten rullar. När det nästan är slut kommer ytterligare en bonusscen. Eller snarare en bonuskorfilm. För nu får vi plötsligt se en helt orelaterad, animerad film om Spindelmannen! Detta är tydligen reklam för den kommande INTO THE SPIDER-VERSE. Efter denna följer fler eftertexter under en minut eller två, och sedan är det slut. Sammanlagt håller detta på ungefär en kvart. Var det ett krav från Sony att filmen tvunget skulle bli 112 minuter?
… Just det: Stan Lee dyker upp i en sedvanlig cameo.
Skriven 2018-10-03
