Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: Peter Grönlund
I rollerna: Sebastian Ljungblad, Joakim Sällquist, Davina Robinson
BETYG: FYRA
PREMIÄR: 2018-10-05
Peter Grönlund följer upp Guldbaggebelönade Tjuvheder med bravur. Återigen är det människor som står utanför samhället som gestaltas, denna gång med 17-årige Kimmie (Sebastian Ljungblad) i fokus. Tillsammans med sina föräldrar och syskon bor han i en mindre håla i Östergötland. Hans kriminella pappa (Joakim Sällquist), ska in i fängelset, mamman är sjuk och kan inte arbeta. Kimmie är äldst i syskonskaran och det blir han som tvingas sköta pappans narkotikaaffärer medan han sitter inne. Innan dess ser pappan till att lära sonen hur man langar droger, hur man slåss, att inte backa i ett slagsmål utan istället sikta på hakan och om det inte går; armbåga i ansiktet eller köra en dansk skalle. Han visar också vad som händer med dem som sviker och som golar.
Men Kimmie vill inte gå i pappans fotspår. Han vill bort från byn och gå en lärlingsutbildning tillsammans med vännen Jonna (Davina Robinson). Samtidigt är han orolig över vad som ska hända syskonen om också han försvinner. För vem ska då se till att lillasyster Sara gjort sina läxor, vem ska bädda om henne om kvällarna? Det är just denna förtvivlade situation, där Kimmie försöker bryta upp med sitt sociala arv men slåss med känslor av svek gentemot syskonen, som berör.
Goliat är så långt från en mysig familjefilm man kan komma. Den är ett rått och brutalt socialrealistiskt drama. Familjens trädgård liknar en soptipp, hemmet är överbelamrat av saker, inga vackra inredningsdetaljer, inga blommor i vaser, inga raw food-rätter att instagramma – snarare en ständigt växande hög räkningar på hallmattan, pommes frites i långpanna och en pizza på lokala haket. Det är en skitig och bedrövlig men alltjämt realistisk verklighet som Kimmie och hans syskon växer upp i.
Det mörka förstärks ytterligare i fotot, det går i gråskala och lämnar inga fula detaljer ute. Skådespelarna är amatörskådespelare, och kanske är det just det som får dem att kännas så otroligt äkta. Varje replik (ofta utbrytarslang med norrköpingsdialekt) känns – och bränns.
Inte minst när det kommer till det maktutövande pappan riktar mot sonen. Och så Kimmies vaksamma men plågsamt undflyende blick, ett uttryck för den (ibland alldeles för övermäktiga) maktlöshet och hopplöshet som kommer till en som inser att han inte äger sin egen framtid.
En definitivt sevärd och berörande film.
Av Matilda Aborelius
Skriven 2018-10-05
