KAMELOT, KB, Malmö den 21 september 2018

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Symphonic metalcombon Kamelot är inne på tredje varvet på sångarfronten. För sex år sedan övertog stockholmaren Tommy Karevik posten, och han har verkligen gått från klarhet till klarhet. Mannen har bidragit till att föra in bandet i en ny vår både karriärmässigt och rent konstnärligt, de tre album han medverkat på hittills, inklusive vårens relase The Shadow Theory är alla starka historier i stort sett rakt igenom.

Sångare levererar drama

Jag upplevde Karevik live första gången 2014, i samband med att kvintetten uppträdde på Sweden Rock. Redan då imponerade hans vältajmade frasering och förmåga att leverera drama och storslagna känslor i samklang med den den pampiga musiken. Med tanke på allt detta var det inte utan att förväntningarna inför detta hyfsat välbesökta gig var relativt höga.

Avsaknad av nyanser

Dessvärre tvingas jag dock konstatera att ett visst mått av besvikelse präglar intrycket nu när det hela är över, och det beror inte på hantverket, som icke helt oväntat var genuint proffsigt, scenutspelet eller engagemanget. Istället stavas anledningen till mitt gnäll nyanser. Eller snarare avsaknaden av sådana i alldeles för hög utsträckning.

En god öppning

Inledande Phantom Divine, ett av de mest framträdande spåren på det senaste verket, utgjorde förvisso en god öppning. Fast sedan började det bli lite problematiskt. Efterföljande Rule the World tedde sig nämligen just nyanslös, och samma sak kan sägas om flera andra nummer på kvällens setlist, typ When the Lights are Down, Amnesiac och Veil of Elysium. Sistnämnda är i tillplattad form en riktigt tjusig powermetaldänga med adderad folkton och en nypa progg i sig, men denna kväll tappades det mesta av skiftningar och kontraster bort.

En mindre dos okänslighet

Trummisen Alex Landenburg bankade alldeles för ofta denna kväll på som om det gällde livet, och resten av bandet såg inte sällan till att dränka snarare än framhäva Kareviks sång, vilket jag upplever inte var fallet på ovannämnda Sweden Rock-spelning.

Således måste jag nog göra tillägget att den givna proffsigheten i hantverket även ackompanjerades av en i alla fall mindre dos okänslighet. Visst, livesituationen kräver större ofta mer tyngd och en annan energi än den som hörs på skiva, men det är synd när ett bands styrkor försvinner på vägen från replokalen till spelstället.

Storslaget och mäktigt

Fast visst fanns det ändå en hel del ljuspunkter där amerikanernas storhet lyste igenom. Som i just ovannämnda Phantom Divide med sitt klassiskt inspirerade intro, storslagna refräng och rent allmänt varierade uttryck. Eller för den delen den lika vackra som mäktiga End of Innocence, Sacrimony (Angel of Afterlife) och den klatchiga Insomnia med sin klistriga keyboardslinga.

Den lätta vägen ut

Med detta sagt är det kanske trots allt så att jag förväntade mig för mycket av Kamelot denna afton. Eller kanske inte ändå, vetskapen om vad de kan prestera när allt stämmer är svår att släppa. Sedan är det svårt att inte tycka att kvintetten tog den lätta vägen ut ibland när vrålande á la Hey hey hey och knutna nävar i luften fick så stort utrymme. Publikfriande i all ära, men det här gänget är mer sofistikerat än så.

Skriven 2018-09-22