Klicka på bilden, för att se hela bilden
Litterär anglofili i krigstideer, Storbritanien 2018
Regi: Mike Newell
I rollerna: Lily James, Matthew Goode, Jessica Brown Findlay, Michael Huisman, Glen Powell
DVD/Blu-Ray/VOD
(SF Studios)
BETYG: FYRA
Att läsa och att diskutera litteratur kan var en radikal motståndshandling. Och läsande – och skrivande – kan också binda folk samman och skapa gemenskap och sammanhang.
The Guernsey Literary and Potato Peel Pie Society blev en stor succé som bok 2008 och nu, tio år senare, kommer filmen som hyllar litteraturen och läsningen och bokcirklarna – och som tar upp en del av historien, ockupationen av Guernsay under andra världskriget, som få känner till.
Året är 1946. Författaren Juliet Ashton (spelad av Lily James) är egentligen upptagen med en bokturné med sin senaste mycket framgångsrika och roliga Izzy Bickerstaff bok. Hon har hunnit bli rik och framgångsrik, hennes charmige och snygge förläggare vill att hon ska investera i en tjusig lägenhet i London. Hon har dessutom en perfekt fästman, supersnygg, superrik och supercharmig – och amerikan. Han vill att de ska investera i en tjusig lägenhet i New York med utsikt över Central Park.
Mitt i valet mellan lyx i London och lyx i New York dimper det ner ett brev — från en medlem i en litteraturförening på den brittiska ön Guernsey. Föreningen heter Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap.
Brevskrivaren är grisbonde och heter Dawsey. Han har en av Juliets gamla böcker, en klassiker författad av Charles Lamb, som han fick tag på second hand (olagligt)… och han berättar hur mycket den betytt för honom under kriget, när tyskarna tog deras grisar, deras post och deras böcker … och tvingade dem att svälta. Både på mat och kultur.
Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap bildades för att hålla en undangömd gris hemlig. Potatisskalspajen skapades för att när man inte har något vettigt att göra mat av, gör man mat av potatisskal. Något som man tidigare bara gett grisarna …
Juliet börjar brevväxla med Dawsey och hon skickar böcker till honom – det finns fortfarande inga boklådor på Guernsey efter kriget – och de finner varandra genom sin gemensamma kärlek till litteraturen.
När Juliet fått för sig att skriva en artikel för The Times om Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap tar handlingen fart på allvar — det visar sig att det udda litteratursällskapet inte alls vill bli omskrivet — varför drömmer inte alla om att hamna i The London Times? — och hon kan inte ens få träffa Elizabeth, en av litteratursällskapets grundare. Var finns Elizabeth? Vad har hänt med henne? När kommer hon att komma tillbaka? Och varför florerar det så olika rykten och historier om henne på ön?
Det är inte heller alla som ser på blida ögon på Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap …
Men allt eftersom tiden går blir Juliet mer och mer som en i gänget. Hon har gett upp idén om att skriva om dem i The Times, men hon vill så gärna hjälpa till att hitta Elizabeth …
Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap tar upp en del av det andra världskriget som inte är speciellt känd eller omdiskuterad — att ett självständigt litet land som ön Guernsey faktiskt blev ockuperat av nazisterna och befolkningen led oerhört. Alldeles innan ockupationen räddade man alla barn genom att skicka dem från ön. Gästarbetare – alltså slavarbetade – tvångsarbetade till döds med att bygga om hela Guernsay till en fästning. All mat som folk hade — som Dawseys alla grisar — skickades till nazistiska arméer på kontinenten.
Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap marknadsförs som feel-good och är en påhittad historia, men hela bakgrunden är sann och väl researchad och den är absolut inte feel-good. Den handlar om hur vanligt folk — till exempel hårt arbetande bönder — kommer i kläm när det blir krig och om hur vanligt folk, som inte strider på någon sida alls, får utstå oerhörda lidanden.
Befolkningen på Guernsey fick utstå mer än ett slags svält.
Filmen handlar också om att hitta tillbaka till sin egen mänsklighet igen.
Av alla böcker som diskuteras under filmens gång är den roligaste delen när Guernseys postmästare Eben redogör för Jane Austens Northhanger Abbey med orden att Austen visar att det viktigaste i ett samhälle är att ha “good manners” och, givetvis, en fungerande “postal service”. Allt sagt som en gliring mot de ockuperande nazisterna och den nazist som halvsovande sitter och “bevakar” deras möte (för fria möten har också blivit olagliga) — för nazisterna har inte några austenska “good manners”, de är inte civiliserade och de försöker förstöra den stolta postgången, som postmästaren levt sitt liv för.
Filmen innehåller också flera kärlekshistorier, men den starkaste är den kärlek som håller samman litteratursällskapet i vått och torrt. Många olika generationer av fina skådespelare finns representerade i filmen.
Lily James är den i det unga gardet av Downton Abbey skådespelare som har haft absolut bäst karriär – hon har varit i allt från Askungen till Baby Driver – och hon är definitivt en talang att hålla ögonen på.
Penelope Wilton av det gamla gardet är alltid bra – hon gör en hjärtskärande skildring av sorgearbete.
Matthew Goode gör med mycket små medel ett bra porträtt av den trofaste förläggaren – och man hör på många nyanser av hans röst när han säger något helt annat än vad han säger med orden och hans tankearbete bakom.
Men favoriten i filmen blir ändå Eben, den gamle postmästaren (spelad av Tom Courtnay). Han som uppfinner potatisskaspajen och tolkar om hela Northhanger Abbey till en motståndsskrift mot nazismen. Han lever också som han lär — han har i alla lägen “good manners”.
Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap är som bäst när den visar på litteraturens och konstens förmåga att lyfta livet till nya nivåer — för tankarna är det ingen som kan ockupera!
Romanen Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap är en brevroman och man har behållit breven och brevskrivandet i filmen på ett smart sätt, utan att de drar ner tempot i filmen. Det är också ovanligt att en transmediering av en framgångsrik bok inte “förstör” boken — man kan ha älskat boken och ändå tycka att filmen är bra.
Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap är en briljant, vacker och tänkvärd film om ett stycke bortglömt historia, en bortglömd ö under ett mycket känt krig ….
En film att varmt rekommendera för alla bibliofiler och anglofiler!
Och för alla som hejar på postväsendets överlevnad!
Skriven 2018-09-22
