Klicka på bilden, för att se hela bilden
ELO går under namnet Jeff Lynne’s ELO nuförtiden. Förmodligen för att betona att det inte bör finnas minsta tvivel vem som personifierar gruppen. Vilket är lätt att förstå. Genom åren har både spinoff-projektet ELO Part II och diverse coverband nyttjat namnet.
Senkommen uppföljare
Men inte nu längre. Efter att ha spenderat en senare halvan av åttiotalet och det efterföljande decenniet med att producera andra artister har frontmannen gradvis tagit kommandot över bandets öde och namn igen. Comebackalbumet Zoom från millenniets början var en tidig början på detta, men det var den senkomna uppföljaren Alone in the Universe från 2015 som utgjorde den nystart bandet alltjämt avnjuter frukterna av. Som denna nu pågående Nordamerika- och Europaturné till exempel.
Maffifg hitkavalkad
Visserligen finns bara en ynka sång från nämnda verk i form av väna tillbakablicken When I Was a Boy med på setlistan varje kväll, men det spelar ingen roll. Fansen kommer väl ändå garanterat i första hand för att minnas och njuta av en maffig hitkavalkad med ursprung i sjuttio- och åttiotalet, och i det avseendet svek inte den nu sjuttioårige frontmannen och hans väl tilltagna gäng på dryga dussinet personer på scenen. Inte det minsta.
Tjusigt och infallsrikt
Urvalet av sånger var i det närmaste lika givet som självklart, och de versioner som framfördes tedde sig överlag lika snygga som de man hittar på studioalbumen. Perfektionistiskt, skulle man kunna beteckna det hela som, inledande Standin’ in the Rain återskapade till exempel den kaloririka ljudbilden med feta klaviaturmattor, körer och tjusiga klassiska influenser med imponerande ackuratess. Vilket i min bok som bekant inte alls nödvändigtvis är något negativt. Som helhet tedde sig denna spelning både riktigt tjusig och infallsrik. Precis som den skulle. Fast ändå, i det här fallet hade jag för egen del uppskattat lite mer utvikningar här och där. Eller för den den delen någon adderad dos gammal hederlig livekänsla.
Noll fysisk aktivitet av Lynne
För är det något jag gärna önskat, så är det en aning mer nerv och spontanitet i mixen. Varje ton och hantverket satt som smäck, men temperamentet rent allmänt kunde onekligen varit mer livfullt. Lynne själv, fungerade för övrigt som ett tydligt argument för denna inställning, den fysiska aktiviteten på scen var nämligen i det närmaste noll och intet även om det framgick tydligt av döma av det genuina leendet att (spel)glädjen alltjämt finns där hos honom någonstans bakom de stora mörka solglasögonen.
Odödlig repertoar
Fast denna skepsis till trots, så var det här förstås en tillställning väl värd att bevista. För ingen borde rimligen kunna förneka att Lynne och hans kumpaner levererade den odödliga repertoaren övertygande inom ramen för en påkostat välregisserad show. Klassikerna bara fortsatte komma från början till slut. Höjdpunkterna var förstås svåra att plocka ut, men i min bok lyste sådant som stötigt pampiga Mr. Blue Sky, lyxiga popmarängen Sweet Talkin’ Woman, episkt vemodiga Wild West Hero och Don’t Bring Me Down sången där pomp och riffigt ös åter möttes i skön harmoni.
Väl förvaltat livsverk
Och över alltihopa svävade förstås både Beatles ande och influenserna från klassisk musik, två inspirationskällor Jeff Lynne alltid bejakat. Med andra ord var det mesta trots allt precis som det skull denna afton. Så om nu det här verkligen är sista turnévändan har livsverket och arvet efter ELO:s unika sound förvaltats bättre än vad man hade rätt att förvänta sig in i det sista.
Foto: Michael Lindström
Skriven 2018-09-17
