Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: Spike Lee
Skådespelare: Adam Driver, Topher Grace, Laura Harrier, John David Washington, Robert John Burke, Jasper Pääkkönen
BETYG: FYRA
PREMIÄR: 2018-09-07
Det är inte omöjligt att Spike Lee smygtittat en kväll på Mel Brooks “Det våras för sheriffen” när inspirationen till BlaKkKlansman började spira. Givetvis inte så att Lee velat signera en film som lever på att publiken vrider sej av skrattkramper men insikten av att den här historien är så bisarrt rolig och tillika sann gör att den nästan är mer Brooks än Brooks själv. För att den publik som kanske inte var född på sjuttiotalet när detta hände skall vara med på noterna refererar Lee en hel del till personer och händelser som blivit signifikativa för denna turbulenta tid i USAs historia.
Inledningsvis får vi se scener ur två filmklassiker som onekligen med rätta av eftervärlden fått stämpeln rasistiska. Borta med vinden är fortfarande den film i historien som dragit in mest pengar men djupdykningar i historien ger ibland en fadd eftersmak. D.W. Griffiths “Nationens födelse” (1915) spelar emellertid med öppna kort och är en ren hyllning till Ku Klux Klan som är filmens hjältar.
Vidare i texten talar man om Muhammad Alis vägran att kämpa i Vietnam med motiveringen att Viet Kong inte kallat honom nigger något hemmafronten inte kunde säga. Jag var i USA när Ali fråntogs sin titel och det var ständiga motstridigheter för och emot. På tv toppade “All in the family” och det var nästan omöjligt att komma in i studion och få en plats. Alla älskade reaktionären Archie Bunker från höger till vänster och avsnittet med Sammy Davis Jr slog tittarrekord. När man frågade Carroll O’Connor som spelade Archie om anledningen till alla älskade honom svarade han sålunda. Halva USA skrattar med mej den andra halvan skratttar åt mej.
Så var alltså bilden när Ron Stallworth (John David Washington) en ung nitisk polis vägrar skrivbordsjobb och tacksamt tar chansen till ära och berömmelse genom att bli involverad i Ku Klux Klan. Haken är att han råkar vara svart men det löser man genom att sätta in en vit snut (Adam Driver) när möten skall ske öga mot öga. Det är inte bara på pappret det här låter skruvat utan även i Spike Lees händer visuellt finlir av briljant svart humor (i dubbel bemärkelse). För att ändå hålla ett visst armlängds avstånd till feelgood nivån dyker en åldrad Harry Belafonte upp och lägger en allvarlig ton av tänkvärdheter över intrigen som också låter ridån gå ner med en känga till den som makten haver i Vita Huset just nu. Ytterligare en arbetsseger av Spike Lee att lägga till övriga triumfer.
Skriven 2018-09-05
