Klicka på bilden, för att se hela bilden
De är undergroundbandet som blev mångmiljonsäljare. Med singeln Name gjorde de sig lustigt nog just ett namn medan tillhörande albumet A Boy Named Goo visade att de var större än en enda sång. Fast det var med uppföljaren Dizzy Up the Girl den dåvarande trion blev ett världsnamn. Det var då för ganska exakt tjugo år sedan singeln Iris blev en global hit, vilket bidrog till att albumet ifråga sålde i fyra miljoner exemplar bara hemma i USA.
En deppig tid
Därefter har Buffalocombon aldrig lämnat eliten av tidlösa amerikanska rockband. Men de har arbetat hårt för framgångarna. Det tog dem nästan ett decennium att slå igenom, och för två år sedan kunde Goo Goo Dolls fira trettioårsjubiléum, något ingen inblandad i sin vildaste fantasi kunde ana vid bildandet då det begav sig.
– Nej, jag kunde inte alls föreställa mig något sådant, menar sångaren Johnny Rzeznik. Det är intressant det där, för vi har alltid bara arbetat så mycket och hårt vi bara kan. Samtidigt fanns det en tid då allt kändes deppigt. I det läget blev det för mycket drickande, och då byggdes ilskan och förbittringen vi hade mellan oss på.
Ny skiva nästa år
Fast när allt såg som mörkast ut tog alla inblandade en paus från varandra och pratade ut. Därefter har allt rullat på smärtfritt, menar frontmannen. Och det ligger något i det. Bandet, som numera är en duo bestående av Johnny och basisten Robbie Takac säljer alltjämt ut relativt stora spelställen samtidigt som både album och singlar avnjuter hyfsat stora framgångar. Det nya livealbumet The Audience is This Way lär dock inte bli någon kioskvältare, och förklaringen är enkel. Bortsett från den digitala utgåvan ges verket bara ut på vinyl i futtiga tretusen exemplar. Ingen CD-version kommer alltså att finnas tillgänglig. Märkligt, kan tyckas.
– Well, från början tror jag till och med att det var så att skivan bara skulle släppas på vinyl. Det var en typisk sådan där grej som skivbolaget ville vi skulle göra. Fast det kommer att bli ett nytt studioalbum nästa år. Vi har redan fyra, fem sånger vi arbetar på.
Ett album som landmärke
Men innan arbetet med det ännu så länge obetitlade albumet fortsätter vankas nästa turné med början nu i september, och det är inte vilken turné som helst det handlar om utan en jubiléumsvariant. Vid det här laget har nämligen tjugo år förflutit sedan releasen av Dizzy Up the Girl, så beslutet att uppmärksamma denna begivenhet var tämligen givet.
– Ja, så är det. Det albumet var typ ett landmärke för oss, och det var också så vår manager lade upp det. Från början ville jag bara göra spelningar i New York, Los Angeles och Chicago, men då sade någon ”Varför inte göra trettio shower?, och då sade jag ”Visst, jag får ju betalt för det”. Sedan är det en helt annan sak att se oss live än lyssna på skivorna. Vi har vassare kanter på scen, och det är intressant att spela live. Jag älskar det.
Annorlunda syn efter framgång
– Hur ser du på framgången med Dizzy Up the Girl idag?
– Det var väldigt kul. Och det var trevligt. Människor behandlar en annorlunda när man har en stor hitskiva. Jag brukade säga till Robby på den tiden ”Det här är ett trevligt grannskap, men vi kommer inte att flytta in, vi är bara på genomresa”. För oss har det här alltid i första hand varit en fråga om hårt arbete.
Har aldrig kompromissat
– Men alla uppskattade inte att ni fick framgång? Jag har förstått att en del fans tyckte ni sålt er?
– Jag menar, vi var de här undergoundälsklingarna från början, men när vi kom ut med Name började folk plötsligt ge oss skit för det. En del band och vänner som vi växte upp med sade ”Varför skriver ni sådan här skit?”. Men människor som säger så har aldrig turnerat i en skåpbil i åtta år utan pengar. Sedan är det faktiskt så att jag aldrig skrivit något som jag inte känt, jag har aldrig kompromissat för att få en hit.
Senkommet lyft och skrivkramp
En stor del av allt det slitiga arbete bandet lagt ner inträffade alltså redan innan bandet träffade den guldåder som stavas Dizzy Up the Girl. Ända fram till releasen av femte fullängdaren A Boy Named Goo släpptes 1995 hände inte mycket. Det var först när singeln Name kom ut som lyftet kom. Två miljoner sålda album senare var genombrottet ett faktum. Sedan kom skrivkrampen och tvivlet på den egna förmågan.
– Yeah, jag menar vi hade haft en hit då, och det enda folk pratade om var ”uppföljardippen” och vilka dåliga oddsen var för att upprepa succén. Skivbolaget sade till mig att vi måste få en ny hit, och då kom en förfrågan om att skriva en låt till filmen City of Angels. Så jag såg filmen, och fick ett ämne att skriva om. Då blev det tydligt hur jag skulle göra.
Nytt självförtroende
Resultatet av denna förfrågan från Hollywood blev mycket riktigt Iris, bandets största hit någonsin. En sann klassiker visade sig sången ifråga bli också. Samtidigt ledde denna erfarenhet till att Johnny fick självförtroende nog att skriva resten av det som skulle komma att bli Dizzy Up the Girl. En stor förändring, karaktäriserar han effekterna av succén som, men allt var inte positivt. För bakom allt det roliga gick det utför i kulisserna på det privata planet.
Drog sig undan
– Jag började isolera mig själv, drack för mycket och litade inte på någon. Sedan har jag alltid varit en blyg person, så spriten hade motsatt effekt på mig jämfört med många andra. Som framgångsrik musiker antas det att man ska njuta av fler kvinnor och bilar, men jag började dra mig undan istället. Och eftersom jag ändå inte litade på någon var det lika bra att stanna hemma.
Ignorant inställning till musiken
– På tal om det här med att inte lita på någon. Musikbranschen är inte särskilt pålitlig heller i dessa dagar? Streamingen ger ju ingenting?
– Nej, allting är värt precis vad folk är villiga att betala, varken mer eller mindre. Därför måste det finnas ett system som är mer jämlikt för artisterna. Jag flyger inte precis privatjet när vi är ute. Hela grejen är nedslående, vi står fortfarande sist i kön för att få betalt. Det finns en väldigt ignorant inställning till musiken idag. Det heter att folk ”släpper album för att promota banden”, men jag kommer aldrig att reducera musiken till något sådant. Det är respektlöst.
Dåliga kontrakt och kändisfixering
– Det ser mörkt ut för de unga som inleder sin karriär i dag, med andra ord?
Ja, jag tycker inte yngre band idag får möjlighet att hålla ihop. De ställs konstant mot nästa ”pretty face”, och blir signade till 360°-deals, vilket leder till att de aldrig kommer att tjäna så mycket som de borde. Sedan är det en annan sak att många idag är mer intresserade av att vara kända än kända för att vara en fantastisk sångare eller något annat.
Skriven 2018-08-30
