Klicka på bilden, för att se hela bilden
När jag recenserade Blueberry: Samlade äventyr 1 skrev jag om serietidningen SM-Special nummer 3/1980, eftersom denna tidning innehöll den första Blueberryserie jag läste. I SM-Special hette äventyret Tsi-Na-Pah, Carlsen Comics gav senare ut serien som album med titeln Spräckta näsan.
Inkastad mitt i handlingen
Varför SM-Special valde att publicera just detta äventyr kan man undra. Jovisst, det var helt nytt – det hade gått som följetong i Frankrike under 1979 och samlats i album 1980 – men det är det artonde äventyret med Blueberry, och inte nog med det: vi kastas mer eller mindre in mitt i handlingen.
Uppdelat äventyr
Detta hindrade mig inte från att tycka att det var den häftigaste och snyggast tecknade serie jag någonsin sett – och då hör det till saken att serien i SM-special förminskats till serietidningsformat, den var i svartvitt, och texten i pratbubblorna var maskinsatt och ful. Dessutom var albumet uppdelat på två nummer, och det tog väldigt lång tid innan jag kom över nummer 4/1980 och kunde läsa fortsättningen.
Fyra album i ett
Detta album ingår i den senaste volymen av Samlade äventyr. De tidigare böckerna har innehållit tre album per volym, den här gången får vi fyra. Dessa är Fredlös, som gick som följetong i Pilote Hebdo 1973 och samlades som album 1974, Angel Face, som gick i Nouveau Tintin 1975 och släpptes som album samma år, Knäckta nästan (som Tsi-na-pah/Spräckta näsan nu heter), vilken gick i Métal Hurlant 1979 och kom som album 1980, och Den långa marschen, följetong i Super As 1980 och album samma år.
Traditionell westernserie inititalt
Jag känner några som köpt de två-tre första samlingsvolymerna med Blueberrys äventyr, och som undrat vad det är för speciellt med serien; varför många kallar den “världens bästa westernserie”. Om man aldrig tidigare läst Blueberry kan jag förstå att man undrar. De första albumen är väldigt traditionella. Löjtnant Blueberry må vara lite strulig, men han är en ganska vanlig westernhjälte, och handlingen är av en typ vi sett oräkneliga gånger tidigare – det är “indianer och vita” av gammal Hollywoodmodell. Jean Girauds teckningar var inte heller de så där särdeles imponerande.
En bättre serie längre fram
När man läser denna den sjätte samlingsvolymen, konstaterar man att Blueberrys äventyr under 1970- och 80-talen inte bara förändrades och blev en betydligt bättre serie, den förvandlades och blev i princip en annan serie. Fredlös tar vid där det tidigare albumet; Ballad om en kista, slutade. Den ständigt otursförföljde Mike Blueberry sitter fängslad och ska transporteras med tåg. Tåget stoppas av några rånare och Blueberry lyckas fly. Det är bara det att Blueberrys flykt är en del av en större plan. Det var meningen att Blueberry skulle komma undan – något Blueberry själv inte hade en aning om.
Det visar sig att Blueberry ska användas som syndabock. Ett gäng skurkar planerar att mörda president Grant. De har anlitat proffsmördaren Angel Face för jobbet, men tanken är att det ska framstå som att det är Blueberry som är mördaren.
Misstänkt för mord
Albumet Angel Face handlar om attentatet mot Grant, vilket självklart inte går som vare sig skurkarna eller Blueberry tänkt sig. Trots att Blueberry räddar livet på Grant (nej, det här är ingen spoiler, vi vet ju att president Grant inte lönnmördades i Durango) är det han som misstänks för mordförsöket. Blueberrys situation är minst sagt hopplös och det verkar aldrig finnas någon utväg, dyker det upp någon som eventuellt kan rentvå honom, blir denna person snart dödad. President Grant hör fel och tolkar “Du måste benåda Blueberry” som “Det var Blueberry”. För Mike Blueberry är uttrycket “att vara nere i skiten” en underdrift. Fredlös och Angel Face är fantastiskt bra tecknade av Jean Giraud, och både handling och berättarteknik blir alltmer komplex. Men! Nu kommer vi fram till Knäckta näsan. Och här – här peakar Jean Giraud som tecknare.
Osannolikt imponerande knäckt näsa
Jag är lika imponerad idag av teckningarna i Knäckta näsan som jag var när jag första gången läste serien för 38 år sedan. Antagligen är jag ännu mer imponerad idag. Jag förstår inte hur karln klarat av att teckna det här, hur han har orkat. Allting, precis allting, är osannolikt imponerande. Naturvyer man kan sjunka in i, lokaler som luktar svett och tobak, människor som trots att de bara agerar statister i bakgrunden fått individuella, uttrycksfulla ansikten. Perspektiv är väl valda och det är driv i berättandet. Som tolvåring minns jag att jag i synnerhet imponerades av en scen där Blueberry ska fånga en örn. Denna scen fick mig även att inse hur stor en örn faktiskt är – som liten gosse tänkte jag mig att en örn kanske är lite större än en kråka.
Lever med indianerna
När Knäckta näsan börjar har det gått ett år eller två (uppgiften varierar) sedan händelserna i Angel Face, och Blueberry lever bland indianer. Hövdingen Cochise vill leva i fred med de vita, medan hetsporren Vittorio vill strida. Både Vittorio och Blueberry är förälskade i Cochises dotter Chini, som kan tänka sig att gifta sig med en av dem. Till ett närliggande fort anländer Wild Bill Hickock och några andra. Hickock är på jakt efter den efterlyste Blueberry. Självklart går det mesta åt skogen, och trots att Blueberry lever med indianerna, får han rycka in och försvara kvinnor och barn i fortet när det attackeras.
Ledigare linjer i fångenskap
Jean Giraud arbetade uppenbarligen ut sig totalt när han tecknade Knäckta näsan, för i Den långa marschen har han ändrat stil igen. Det är fortfarande otroligt snyggt, men nu är linjerna ledigare och bilderna är inte överfulla av skraveringar. Giraud har över dessa fyra album förvandlats från Giraud till Moebius; den signatur han använde sig av när han tecknade science fiction. Stilen i Den långa marschen känner vi igen från Moebius serier, som till exempel Inkalen. Tydligen tuschades tio sidor av en då ung tecknare Giraud tagit under sina vingar; Michel Rouge, men det är absolut inget som märks, och Giraud fixade till dessa sidor i efterhand.
Mike Blueberry har åter tagits till fånga och i Den långa marschen görs ett nytt, avancerat fritagningsförsök. Bifigurerna Chihuahua Pearl, Red Neck och Jimmy McClure återkommer i albumet, och jag behöver väl inte påpeka att historien inte avslutas här, utan fortsätter i nästa album, som förstås kommer i nästa samlingsvolym.
Konstnärlig utveckling
I vanlig ordning innehåller boken intressant extramaterial i form av ett förord och en artikel om Jean-Michel Charlier. Förordet bör man läsa efter att man läst de fyra albumen, eftersom författarna Stéphane Beaujean och Vladimir Lecointre redogör för handlingen i detalj. I förordet berättas om Girauds konstnärliga utveckling till Moebius, och om de problematiska förhållanden under vilka Giraud och Charlier arbetade på 70-talet. De fick strul med rättigheterna till sin serie, och de hoppade mellan olika magasin. Knäckta näsan gick som följetong i Métal Hurlant, science fictiontidningen Moebius var med och startade; en tidning som hade betydligt mer vuxna läsare än de barn- och ungdomstidningar Blueberry tidigare gått i. Men under 70-talet blev Blueberry en westernserie som inte längre riktade sig till barn. Serien hade blivit ett avancerat och våldamt drama.
Frågetecken kring ändringar
Artikeln om Jean-Michel Charlier, skriven av tecknaren Patrice Pellerin, är intressant. Det är synd att Charlier är död, eftersom det är mycket jag skullle vilja fråga honom om. Till exempel står det att han skickade ett par manussidor i taget till sina tecknare, och inte kompletta manus. Men hur gjorde han om han ville ändra något i efterhand? Jag själv skriver manus till tecknade serier, och jag går ofta tillbaka och ändrar och lägger till saker i efterhand när jag får bättre idéer. Dessutom har jag redaktörer som läser- och godkänner mina manus innan de skickas ut till tecknarna. Jag vet att Lee Falk lämnade manus till sina Fantomenstrippar allt eftersom, vilket ledde till problem när Falk var ute och reste och ibland struntade i att leverera det han skulle. I förordet till denna bok läser jag att ett gäng manussidor till Angel Face inte kom fram alls, och att Giraud då själv hittade på vad som skulle hända.
Genre som bygger på rasism
Jag har hört att en del har anklagat Blueberrys äventyr för att innehålla rasistiska inslag. Den kinesiske tortyrexperten i den förra samlingsvolymen var ett extra tydligt exempel på detta. Men, att göra en western som inte är rasistisk är en omöjlighet, eftersom det är en genre som bygger på rasism, det är en värld som är rasistisk – det handlade om att utplåna ursprungsbefolkningen och andra oönskade existenser. Men måste till exempel alla mexikaner vara så onda och fula? Tja, nu hör ju detta genren till, de flesta spaghettiwesterns är fulla av mexikanska banditer (dock är det bara banditerna som är onda och fula, inte byborna).
Alla onda och oftast fula
Men om man tänker efter är nästan samtliga individer, oavsett rastillhörighet, i Blueberrys äventyr mer eller mindre onda, och ofta även fula; det är en ond och brutal värld befolkad av själviska människor. Få av gestalterna i serien kan sägas vara direkt godhjärtade, och Mike Blueberry själv är inte helt igenom god och heroisk – han vill mest vara ifred och slippa jagas av både skurkar och lagens väktare.
Nu ser vi fram emot Samlade äventyr volym sju.
Skriven 2018-08-24
