THE BOXMASTERS, Rocks Lounge, Red Rock Casino, Las Vegas den 13 juli 2018

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Det skadar sällan att ha en sångare känd från film och tv. Visserligen kan trovärdigheten vara ett problem, men i alla fall initialt kan det locka nyfikna som annars aldrig upptäckt en viss grupp. Fast med detta sagt måste ändå sägas att Billy Bob Thornton började vara med i band redan som liten grabb i mellanstadiet innan han spelade in sin första skiva med sitt dåvarande band Hot Lanta 1974.

Skådespelandet förenade musiken

Därefter kom filmkarriären emellan. Det skulle dröja ända tills 2001 innan första solodebuten Private Radio såg dagens ljus. Ytterligare tre skivor och sju år senare bildades The Boxmasters, och det är på det stadiet Thornton alltjämt befinner sig. Filmstjärnan verkar vara fast besluten att hålla sången vid liv sida vid sidan med den blomstrande skådespelarkarriären.

Bakåtlutat med starquality

Vilket inte är så konstigt. Thornton har själv uttryckt att han ser musiken som sin största kärlek, och visst märktes det denna kväll att han tar den på allvar. På ett sådär avslappnat, bakåtlutat och självklart sätt, bör tilläggas. Men samtidigt vill Thornton inte vara stjärna på konsertscenen, utan bara one of the guys. Lyckas han med det då? Nja, tveksamt. Mannens starquality går liksom inte att komma ifrån, och varje gång han berättade något hamnade resten av sällskapet i skymundan. Inte helt oväntat, får man väl säga, men ändå. Det här fenomenet blev väldigt påtagligt vid dessa tillfällen.

Tydlig musikalisk kursändring

Något som också blev synnerligen uppenbart var att bandet ändrat inriktning, och då menar jag inte att retrostuket övergivits. Nej då, sextiotalssoundet finns där alltjämt. Däremot verkar det som om det mest är pop, modell “british invasion”, som gäller nu. Inledande låttrion Emily, Japanese Girl och She Looks Like Betty Page utgjorde övertygande bevisföremål ett till tre i detta avseende. Samtidigt var den skönt luftiga och lättflytande I Shot Him Down exempel på luftigt lättflytande pop möter västkustrock light.

God countryrock

Mycket riktigt betonade Thornton själv vid något tillfälle att The Boxmasters minsann inte är ett countryband. Inte som på den faktiskt tämligen gedigna självbetitlade debuten i alla fall. Fast ovanämnda kursändring är för all del inte fullständig, något goda countryrocksånger, typ Careless och Desperation Parade utjorde en tydlig bekräftelse på. Samma sak kan för övrigt sägas om den lätt countrypopiga Kathy Won´t Share. Eller för den delen den oidentifierade avslutande smått gospelkryddade sången, som rimligen borde ha gått under titeln Island Avenue.

Det finns alltså en hel del variation inom de givna ramarna för det här bandet, och det låter i allmänhet bra. Det är mycket nyanser, känsla och spelglädje i ljudbilden. Vilket kanske inte är så konstigt, större delen av gänget spelat tillsammans sedan starten 2007.

Rösten fyller sin funktion

Sedan kanske frontmannen själv inte lever upp till samma standard med sin sång. Det är trots allt en tämligen tunn och inte alldeles uttrycksfull röst han har att leka med. Ändå får jag nog säga att denna relativt klubbspelning bevisade att den fyller sin funktion, det finns om inte annat en tydlig personlighet i den och Thornton nyttjar sina resurser på om inte bästa, så i alla fall hyfsat effektivt sätt. Och inte minst; han känns genuin i sina ambitioner.

Opretentiöst med glimten i ögat

Således har jag svårt att förstå alla direkt oförtjänta och direkt elaka kommentarer på YouTube från vanliga dödliga till diverse videos med bandet. Ignorera allt sådant, ge istället i likhet med oväntat många kritiker herrarna en chans istället, och försök ignorera Thorntons status som filmstjärna för en stund. Då kanske det är lättare att förstå att The Boxmasters levererade en opretentiöst trevlig spelning med glimten i ögat och ett knippe låtar som även är väl värda att lyssna på i hemmets lugna vrå.

Skriven 2018-08-23