Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: Jon Turteltaub
I rollerna: Jason Statham, Bingbing Li, Rainn Wilson, Ruby Rose, Winston Chao
BETYG: TVÅ
PREMIÄR: 2018-08-17
Avdelningen för HEIMAT. Förlåt: hajmat.
Häromveckan såg jag samtliga fem filmer i SHARKNADO-serien (den sjätte har inte haft premiär än) på Netflix; en om dagen. Detta för att jag inte tidigare brytt mig om att se dem, och för att jag tänkte att jag bör ha sett sett. Jag brukar sällan gilla Asylums filmer, men ibland är de kul. SHARKNADO-filmerna är lite intressanta, eftersom budgeten blir märkbart högre för varje film – de går från att vara jättebilliga till billiga. De är även rätt kul – åtminstone i början. Det blir tjatigt efter några filmer.
Hajfilmer görs det hur många som helst numera. Igår, när detta skrives, hade SANTA JAWS premiär på SyFy i USA. Och på bio kan man se THE MEG, som bygger på en, enligt uppgift, illa skriven roman av Steve Alten. Jag har alltså inte läst boken, men det lär inte finnas många likheter med filmen.
Häromdagen kunde man i amerikansk media läsa att huvudrollsinnehavaren Jason Statham sagt att den färdiga filmen; den som fått premiär, inte är den film vars manus han läste och som han skrev på för att göra. Regissören Jon Turteltaub (TROLLKARLENS LÄRLING, LAST VEGAS) ska ha sagt något liknande. THE MEG skulle bli en bloddrypande och barnförbjuden film, men under inspelningen bestämde studion att den istället skulle bli en lättsam sommarfilm med åldersgränsen PG-13.
Jason Statham spelar en kille som heter Jonas, och det är ju lite roligt. Hans rollfigur beskrivs i en replik som “He looks heroic and he walks fast!”. Jonas är en djuphavsdykare som räddar elva människor instängda i en ubåt. Jonas hävdar att ubåten attackerats av en megalodon – en urtida, utdöd jättehaj. Jonas anses vara galen, så han åker till Thailand och super ner sig.
Några år senare är det fara å förde på en högteknologisk forskningsstation ute till havs. Jonas’ exfru befinner sig på en sjunkande ubåt, som verkar ha attackerats av en jättehaj. Kanske hade Jonas rätt ändå? Den ende som kan rädda besättningen på ubåten är förstås Jonas, som hämtas på baren i Thailand.
Visst är det en bamsing på 25 meter som härjar. Men inte nog med det, tydligen häckar även en ännu större haj i vattnet.
Den forne simhopparen Statham får många tillfällen att dyka och simma i den här filmen. Han blir även betuttad i en kinesisk forskare (Bingbing Li), eftersom filmen är gjord med kinesiska pengar. Denna forskare har med sig en liten dotter, som har stora problem med att fälla sina onaturliga, engelska repliker; hon har inte en åttaårings vokabulär.
Kalaskexet Ruby Rose är tuff (hon heter Jaxx och ser ut att heta Jaxx) och säger att det är hon som byggt forskningsstationen, och Rainn Wilson spelar en lika gapig som jobbig snubbe som anländer till stationen; han är den obligatoriske killen från bolaget med okänt uppsåt.
Jag trodde att THE MEG skulle vara kul och fräsig, trots att de plockat bort allt splatter – men filmen visade sig vara överraskande … tråkig. Större delen av filmen plaskar de runt kring forskningsstationen. Jonas kämpar och står i, folk äts upp, men det blir aldrig spännande, aldrig festligt; det känns mest som om filmen – ähum – trampar vatten. Först när det är ungefär tjugo minuter kvar, inklusive eftertexter, attackeras en kinesisk badstrand. Där får vi se en tjock kinesisk pojke som äter glass, men det räcker inte för att rädda filmen. Man borde låtit hajen dyka upp vid stranden långt tidigare; fler scener borde utspelats på land – den där forskningsstationen är inte så kul.
När jag som tonåring såg Steven Spielbergs HAJEN första gången blev jag besviken. Som barn 1975 hade jag inbillat mig att hajen skulle vara stor som Godzilla – och så visade den sig vara en vanlig, sketen haj.
Nu har vi fått en film om en haj som är stor som Godzilla. Synd att den inte blev bättre än så här.
Skriven 2018-08-15
