JENNY WILSON, Stora Scenen, Stortorget den 13 augusti (Malmöfestivalen 2018)

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Jenny Wilson gör ingenting utan att vara fullständigt personlig. På förra albumet Demand the Impossible avhandlades hennes fajt mot bröstcancer eller som hon själv säger “Samhällets kontra kroppens sjukdomar och kampen mellan dem båda”. För den öppenheten mottog sångerskan tre Grammisar, varav en för årets album.

Satte kaffet i halsen

Utlämnande var således bara det så kallade förnamnet, och just som man trodde att Wilson inte kunde öppna sig mer släpptes nya verket Exorcism i mars, och nu handlade det om en våldtäkt hon utsattes för just när hon gick och i valet och kvalet om huruvida musiken skulle fortsätta vara hennes huvudsysselsättning. Förstasingeln Rapin’ med tillhörande frispråkiga animerade video fick somliga att sätta kaffet i halsen i våras, och fullängdaren fortsatte på samma linje.

Kyligt synthsound ej önskvärt

Vilket naturligtvis fick kollegorna att tävla om att ta till brösttonerna. För givetvis var Exorcism ett “viktigt” album. Vilket det förstås är med tanke på textinnehållet. Däremot vill jag inte påstå att det här är min kopp av te. Kursändringen mot ett kyligt hårt synthsound är inget direkt önskvärt i min bok, vilket gårdagens konsert på Stortorget också mycket riktigt fungerade som en tydlig bekräftelse på.

Har följt experimentell väg

Sådant som Rapin’ och Disrespect Is Universal var typiska exempel på Wilsons nyttjande av gamla tiders musikaliska maskinpark, och det var svårligen något jag kunde köpa. Och då mest för att hon lika medvetet som konsekvent följt den experimentella vägen. Udda för att inte säga störiga ljud och tunga enahanda rytmer prioriterades oftast före något som var i närheten av att fokusera på melodierna. Vare sig fans av Human League, Pet Shop Boys eller ens Kraftwerk hade anledning att göra sig besvär med andra ord. Samtidigt ägnade sig Wilson själv åt att pratsjunga alternativt tänja rösten hit och dit ungefär som brittiska sjuttiotalssångerskan Lene Lovich, om nu någon minns henne.

Omöjligt inte bli berörd

Sedan kan jag för all del någonstans förstå poängen i det här. Wilson vill förmedla det avhumaniserande i det hemska hon varit med om genom att skapa en iskall ljudbild. Något jag i och för sig kan köpa. Fast lyckat? Inte direkt, och inte i den utsträckning många av kollegerna vill hävda. Däremot ska villigt erkännas att man omöjligen kunde undgå att bli att berörd av sångerskan själv. Den totalt nakna hängivenheten och de osminkade känslorna går nämligen inte att bortse ifrån. Även om sånginsatserna i sig inte precis var vad jag längtade efter.

BONUS – Bildspelet innehåller även bilder från spelningen med Thåström

Foto: Michael Lindström

Edit this setlist | More Jenny Wilson setlists

Skriven 2018-08-13

Du kanske gillar:

GRAVEYARD, Stora Scenen, Stortorget den 16 augusti (Malmöfestivalen 2018) TOVE STYRKE, Stora Scenen, Stortorget den 15 augusti (Malmöfestivalen 2018) LINNÉA HENRIKSSON, Stora scenen, Stortorget den 18 augusti (Malmöfestivalen 2017) THE SOUNDS, Stora Scenen, Stortorget den 12 augusti (Malmöfestivalen 2019)