Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: Jennifer Yuh Nelson
I rollerna: Amandla Stenberg, Mandy Moore, Bradley Whitford, Gwendoline Christie, Harris Dickinson
BETYG: TVÅ
PREMIÄR: 2018-08-10
Hollywood vägrar ge upp hoppet om att hitta en ny kassavältare á la Twilight eller The Hunger Games. Dessvärre är The Darkest Minds ännu en flopp i det science fiction, alternativt skräckuniversum där young adultböcker förvandlas till film. Vilket inte är särskilt överraskande. Det här är en tämligen blodfattig och trots historien menlös och odramatisk skapelse.
Historien då? Tja, för att sammanfatta skulle man kunna karaktärisera det här som ungdomliga X-Men light utan spandex där konsekvensen av förföljelserna nått sin klimax. Krydda sedan med en oförklarlig sjukdom, som tagit livet av 98 procent av alla barn i USA, så har man upplägget som i en liten ask.
Precis som i Divergent-serien har statsmakterna delat in de de numera överlevande tonåringarna i olika grupper. Den mest kvalificerade kategorin i detta universum är de som förses med färgen orange. Tanken är att de ska utplånas omgående eftersom de anses för farliga av den styrande vuxenvärlden. Åtminstone ett av dessa ”hot” slipper dock igenom det finmaskiga nätet. Hennes namn är Ruby, och när det börjar brännas lyckas hon fly från sitt interneringsläger med hjälp av en handlingskraftig kvinna från motståndsrörelsen.
Inte långt därefter möter Ruby en trio likasinnade. De slår följe, och befinner sig snart letandes efter en närmast mytologisk fristad där ett större antal överlevare försöker bygga upp en ny tillvaro.
Givetvis är historien inte över där, och det är den inte riktigt när filmen ändar heller. Slutscenen ger verkligen en signal om att detta inte är slutet. Vilket det inte är heller. Det finns nämligen en fortsättning i bokform. Det finns dock all anledning att tvivla på att denna kommer att filmatiseras med tanke på den usla publikströmningen första helgen hemma i USA.
Fast oavsett vilket, för min del får det gärna ta slut här. The Darkest Minds ter sig på det hela taget som en rätt oinspirerad lagomskapelse utan förmåga att förmedla vare sig svettiga actionsekvenser eller berörande känslofyllda ögonblick.
Skriven 2018-08-08
