BILLY RAY CYRUS, 3rd Street Stage, Fremont Street Experience, Las Vegas den 4 juli 2018

Klicka på bilden, för att se hela bilden

För kidsen är han garanterat mest känd som Mileys farsa, men för alla som hade minsta koll på populärmusik i början på nittiotalet är Billy Ray Cyrus mannen bakom Achy Breaky Heart, megahiten som hjälpte till att ännu en gång hjälpa Nashvillecountryn korsa cross overgränsen till popens hitlistor. Ingen med en radio kunde undgå denna synnerligen catchy sång. Framgången bidrog sedan också starkt till att det tillhörande albumet Some Gave All sålde i hela tjugo miljoner exemplar på världsplanet.

Floppande femtonde album

En sådan framgång är naturligtvis omöjlig att följa upp, och mycket riktigt dalade karriären relativt snabbt efter detta massiva genombrott. Fast skivutgivningen har fortsatt. Förra året släpptes mannens femtonde album betitlat Set the Record Straight, vilket uppmärksammades av få. På något annat sätt kan man inte tolka det faktum att verket ifråga inte orkade upp på den amerikanska countrylistan. Alls. Det var första gången under den drygt kvartssekellånga karriären detta hände.

Fortsättning på kvartssekelfirande

Ingen rolig historia för sångaren förstås, men han kan om inte annat glädjas åt att detta elände sammanföll med tjugofemårsjubiléumet för Achy Breaky Heart och Some Gave All. Det var också i detta ljus man rimligen skulle se gratisspelningen i Las Vegas gamla centrum Fremont. Alltså som en fortsättning på den Greatest Hitsturné som påbörjades förra året.

Ojämnt med onödiga covers

Fast de som förväntade sig en hejdundrande kavalkad av listklättrare från den omfattande sångkatalogen lär ha gått hem besvikna. Det gjorde i alla fall jag. För istället för detta blev det en rätt ojämn tillställning där sångaren varvade ett – dessvärre – mindra antal av de mest nödvändiga hitsen, med lite nyare material, samt en handfull i stort sett enbart onödiga, och i alla fall i några fall riktigt fantasilösa coverval. Eller vad sägs om Johnny B. Goode och Sweet Home Alabama. Gäsp, fick man lust att utbrista.

Då kändes det lite mer udda när Georgia Satellites rockrökare Keep Your Hands to Yourself eller Steve Earles Copperhead Road avverkades. Men oavsett vilket; överlag tedde sig coverglädjen likväl mest bara överflödig. Särskilt som Cyrus versioner på sin höjd kan karaktäriseras som habila.

En dag på kontoret

Samma sak kan för övrigt sägas om spelningen som helhet. Cyrus glänste knappast och showen som helhet hade onekligen behövts stramas upp. Därmed inte sagt att han behövde skämmas efteråt, men någonstans kändes tillställningen som ännu en dag på kontoret, och just denna dag kände huvudpersonen sig möjligen dessutom både lite loj och ofokuserad på uppgiften.

Elvishyllning höjdpunkt

Fast några höjdpunkter fanns där för all del. Countryrockiga Hey Elvis var en, tidiga balladen She’s Not Cryin’ Anymore en annan. Liksom inledande lekfullt självironiska rockern I Want My Mullet Back. Till skillnad då från den sävliga versionen av Achy Breaky Heart, som mest tedde sig pliktskyldig.

Saknat från hitkatalogen

Sedan fanns det som sagt all anledning att ha synpunkter på setlistan. Tro det eller ej, den som vill, men det finns ett helt pärlband med starka singelhits han kunde valt denna afton istället för vanämnda covers. Som kargt vemodiga Storm in the Heartland, In the Heart of a Woman, fina balladen One Last Thrill och Romeo, duetten som i original stoltserade med Mary Chapin Carpenter, Kathy Mattea, Tanya Tucker och självaste Dolly Parton som sångpartners.

Mycket mer än Achy Breaky Heart

Så det här kunde blivit så mycket bättre. Synd att det inte blev så, i egenskap av kännare, som vet att Cyrus personifieras av så mycket mer än Achy Breaky Heart hade det varit roligt att se honom från sin bästa sida. Weird Al Yankovics skojversion av låten må vara rolig, men det är onekligen trist om gemene man bara ser honom som en lustifikation med en noveltysång och inte en seriös artist med konstnärliga ambitioner.

Skriven 2018-08-03