QUEENS OF POP 2018, Sofiero, Helsingborg (fredagen den 27 juli) med bland andra ALMA, ANNA TERNHEIM, MOLLY SANDÉN, ICONA POP och ZARA LARSSON

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Det brukar klagas på mansdominansen på musikfestivaler av alla de slag. Med rätta, får man väl säga. Därför kommer Queens of Pop som en fräsch motvikt till övriga festivaler jag bevistat i år – Sweden Rock, Melodic Rock Fest och Warped Tour – och varudeklarationen kunde inte vara mer med sanningen överensstämmande. Inte en enda individ av manlig kön figurerar nämligen på line-upen. Istället var det bara idel kvinnor som befolkade de två scenerna så långt ögat kunde se.

Flera nykomlingar på gång

Och det var ett fullmatat schema som presenterades. Redan vid halv fyra äntrade nykomlingen Julia Adams andrascenen Garden Stage innan rosade stjärnskottet Sarah Klang tog över på huvudscenen Castle Stage en stund senare.

Ett annat nytt namn var Lova. Hann avnjuta några sånger med nittonåringen på Garden Stage, och det blev mersmak. Det var lätt att falla för hennes lättsynthiga och långt ifrån högljudda pop. Tror precis som många andra att hon är på väg mot ett hyggligt stort genombrott.

Grovhugget med vinnande utspel

Lika förtjust var jag inte i Almas alster. Har rent allmänt svårt för hennes klubbigt grovhuggna skapelser. Sådant som Dance for Me och nya singeln Goodbye framstod också mycket riktigt som smått statiska, osvängiga och inte alldeles nyanserade. Alma själv har dock redan utvecklat ett vinnande utspel på scen. Det må inte vara riktigt min kopp av te, men jag kan ändå uppskatta hennes ruffigt oförfalskade självsäkerhet och kaxighet, modell hip hop light.

Känslostark och värdig Ternheim

Från en av festivalens unga och relativt nya namn styrdes kosan därefter mot dess mest rutinerade akt Anna Ternheim. Det var ett tag sedan jag upplevde henne live senast, men uppenbarligen behövdes en påminnelse om damens förträfflighet. För sångerskan lyste onekligen starkt alldeles på egen hand utan den heta eftermiddagssolen. Ternheim har en osviklig förmåga att förmedla stora känslor i lågmält nyanserad förpackning. Således räckte det gott med en akustisk gitarr för att sådant som Better Me, Solitary Move och den opretentiöst läckra covern på countrysångaren Josh Turners The Longer The Waiting (The Sweeter the Kiss). Vi talar känslostarkt med integritet och värdighet, för att nu sammanfatta det hela.

Byte till svenska genidrag

Samma sak kan sägas om Molly Sandéns framträdande. Fast på ett annat sätt då. Jag misstänker att vokalissan hittade sig själv i ungefär samma ögonblick som engelskan dumpades som musikaliskt språk till förmån för modersmålet. Det var nämligen inget annat än ett rent nöje att skåda henne på slottsscenen. Det formligen sprudlade om henne av glädje och inspiration. Dessutom måste jag säga att det så här i efterhand närmast framstår som ett genidrag att låta svenskan backas upp av popbestänkt R&B med kommersiellt tycke. Inte minst för att hon är relativt ensam om att göra detta, men framförallt för att tilltaget som sådant passar Sandén utmärkt. Något saker som Större och setets kanske vackraste sång Sand utgjorde goda exempel på.

Starkt med Icona Pop

Goda exempel på dansant catchy pop bjöd Icona Pop icke helt oväntat på. Sprittande energikicken Girls Girls fick inleda. Sedan bara rullade det på med det ena örhänget efter det andra, och det var på det hela taget en stark och proffsig show. Från den avskalat electrofunky Clap Snap via tralliga popmarängen Girlfriend och electroklatchiga Manners till fräcka covern på Moneybrothers They´re Building Walls Around Us var det här en effektivt hitspäckad tillställning som aldrig tappade vare sig tempot eller taget. Flickorna har onekligen kommit långt sedan de avverkade en magert oansenlig ursäkt till (lågbudget)konsert på Malmöfestivalen 2012.

Larsson en världsvan stjärna

Efter Icona Pop var manegen krattad för Zara Larsson att avsluta, och hon intog scenen, som den världsvana stjärna hon redan är. Tjugo år och två album in i karriären har hon auktoriteten och självsäkerheten att äga situationen från första tonen. Om någon till äventyrs tvivlade på detta innan kvällens föreställning var det bara att öppna ögonen. Larsson framstår redan som en dansant entertainer, som detaljstuderat upptagningar med Beyoncé, Lady Gaga och givetvis, Madonna. Därmed inte sagt att hon når upp till dessa superstjärnornas nivå än, men vem vet vad framtiden bär med sig.

Behov av tillväxt och mognad

Rent musikaliskt är sångerskan dessutom smart nog att verka inom ett relativt brett spektrum. På Sofiero bjöds man bland annat på kaloririk R&B i form av TG4M, karibiskt doftande tongångar i Wanna, soulbestänkt sjuttiotalsdisko, modell I Would Like och lika pompös som trallig pop i Clean Banditsamarbetet Symphony. På samma gång går det inte att komma ifrån att hon konsekvent levererar godset rent tekniskt. Dock är det inte lika säkert att djupet och substansen alltid finns där i hennes tolkningar. För egen del tror jag faktiskt hon behöver växa till sig och mogna en aning för att uppnå sin fulla potential. Men oavsett vilket, stjärna är Larsson som sagt redan ändå, och nattens gig på Sofiero fungerade om något som en bekräftelse på detta.

Setlist

Skriven 2018-07-28