Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: Ari Aster
Skådespelare: Toni Collette, Gabriel Byrne, Alex Wolff, Milly Shapiro
BETYG: TRE
PREMIÄR: 2018-07-27
“Hereditary” betyder “ärftlig” eller “nedärvd”. Det är också titeln på en film som diskuterats en hel del i sociala medier och på andra ställen sedan den hade premiär utomlands. Några hyllar den, andra hatar den, och den har väl inte inte gått sådär jättebra på bio. Jag kan förstå det sistnämnda, vilket jag ska återkomma till.
På väg till biografen såg jag att HEREDITARY varar två timmar och sju minuter. En spökfilm som är 127 minuter? Det är ju på tok för långt! Även om filmen visar sig vara bra, ska man inte dra ut på skräckfilmers speltid. Effekten brukar i de flesta fall förtas när det håller på för länge.
Ari Aster står för manus och regi, detta är hans långfilmsdebut efter ett gäng kortfilmer. Toni Collette spelar den knepiga konstnärinnan Annie, som gör skalenliga modeller av hus och människor – det pratas några gånger om ett galleri som jag antar ska ställa ut hennes grejor, men det utvecklas aldrig. Inte bara Annie är knepig. Gabriel Byrne spelar Annies make; Steve, och han är förhållandevis normal, men sonen Peter (Alex Wolff), som är i övre tonåren, är osocial och vill helst sitta ensam och röka brass. Dottern Charlie (Milly Shapiro) är knepigast av alla. Hon är tretton, men jag trodde att hon var högst tio. Hon ser ut som en uggla, gör klickljud med tungan, klipper huvudet av döda djur, ritar fula teckningar, och är allmänt skum. Dessutom är hon nötallergiker, vilket hon inte verkar kunna hantera själv, trots att hon är tretton år. Är man tretton är man stor nog att veta om att man kan dö om man äter vissa saker.
Allies mor har dött. Modern var en ond och jobbig kvinna som manipulerade och hade sig. Allie sörjer kraftigt, men är samtidigt förvirrad, eftersom modern var som hon var. Det dröjer dock inte länge Allie tycker sig se moderns spöke hemma i villan.
Här förväntade jag mig att filmen skulle handla om detta spöke, men icke. Kort därpå omkommer Charlie i den nötrelaterad bilolycka – en bisarr och blodig sådan. Det bär sig inte bättre än att hon tappar huvudet. Bokstavligt talat. Peter satt bakom ratten.
Nu verkar det som att det är Charlie som spökar. Det sker konstiga saker, moderns grav skändas, det anordnas seanser, Annie blir alltmer hysterisk, och Steve tror att alla blivit galna. Är det månne en demon i farten?
HEREDITARY är, som jag misstänkte, alldeles, alldeles för lång. Filmens första halva är dessutom inget vidare, tvärtom är den ofta direkt dålig. Jag satt och associerade till klåparen M Night Shyamalan. Tempot är långsamt, väldigt långsamt. Här finns inga riktiga människor, alla beter sig onaturligt. Dialogen är onaturlig även den. Jag tänkte även lite på THE BABADOOK, vars rollfigurer också är rätt jobbiga och irriterande. Anslaget i HEREDITARY är pretentiöst – och jag förstår att många av de som köpt biljett till en skräckfilm blir besvikna när första timmen främst är ett märkligt, segt drama om sorg och psykisk sjukdom. Publiken kanske till och med lämnar salongen och berättar för sina vänner hur jävla tradig den här filmen är. Jag tyckte också att det var tradigt och jag kände att den här filmen kan jag inte tilldela mer än en tvåa.
Men – under filmens andra halva vänder det. Plötsligt blir det intressantare och filmen förvandlas till en regelrätt skräckfilm. Och nu följer en rad scener som är riktigt bra. Några inslag är synnerligen effektiva. Jag vet dock inte riktigt vad jag tycker om upplösningen och slutscenerna. Här blir HEREDITARY direkt surrealistisk.
Jag slutade att tänka på Shyamalan, och istället gick tankarna till Polanskis HYRESGÄSTEN, till EXORCISTEN, och de allra sista scenerna fick mig oväntat att tänka på slutet på Clive Barkers NIGHTBREED.
Jag kände att jag kan höja betyget till en ganska solid trea. Men jag tycker allt att Ari Aster borde klippt bort en halvtimme. Då hade det blivit tajtare och den första halvan mindre irriterande.
Skriven 2018-07-26
