Klicka på bilden, för att se hela bilden
Den första comebacken tog nio år, och kom 2003. En evighet i popsammanhang, naturligtvis. Så vad ska man då säga om att GES dröjde helt femton år för att få till årets återkomst? Samtidigt är tajmingen bättre den här gången, både Orup och Strömstedt har trots allt profilerat sig genom att göra succé med egna shower på senare tid. Då spelar det ingen större roll att kompisen Glenmark med undantag för två år gamla singeln Vackrare inte gjort väsen av sig sedan 2002.
Ren och skär nostalgi
Samtidigt vore det synd att påstå att nytt material utgör något som helst försäljningsargument för att lösa biljett. Snarare tvärtom. Alla vet att det enda som räknas är att så många hits som möjligt pressas in på knappa två timmar. Det är det folket i allmänhet vill ha, inget annat. Vilket är okej. GES live är trots allt ren och skär nostalgi även om jag bestämt hävdar att både trions gemensamma och separata sångkataloger förtjänar respekt och en god plats i svensk pophistoria. I min bok är det enbart positivt om låtsnickeriet står i fokus, snarare än det ansträngda trendighetetänket, och så är förstås definitivt fallet med dessa gamla poprävar med fötterna fast placerade i tidlösheten.
Det professionella på allvar
Fast bortsett från det, så kan jag ändå tycka det är lite trist att inga av herrarnas sololåtar från senare än det tidiga nittiotalet fanns med på setlistan. För i den sångpåsen finns onekligen en hel del pärlor som hade förtjänat att höras i ett större sammanhang.
Å andra sidan ska man inte ta det här med GES på somrigt grönbete på så stort allvar. Det verkar de ju inte göra själva. Förutom vad gäller det rent professionella då, förstås. I det avseendet gick trion långt om än inte hela hela vägen. Det var ett duktigt åttamannaband som backning, en del uppdaterade arrangemang, snygg ljusshow när mörkret väl föll och skämtsamt – samt får man förmoda inövat – mellansnack om sådant som “Sveriges äldsta boyband” och om minnen från en tid då de tre gubbsen var “hetare än Samir och Viktor”.
Hitspäckat och prestigelöst
Fast för övrigt gick de tre vännerna mest bara in för att ha kul väl medvetna om att då har publiken också roligt. Därför blev det också en bakåtlutad, prestigelös och uppsluppen show man bjöds på, och som sagt flödade hitsen. Ett halvdussin GES-sånger fick inleda, däribland den inledande smekande popiga varudeklarationen Sångerna om sommaren, Från dag till dag, en typisk Strömstedtkomposition av bästa vemodiga märke och Jag gråter inte mer, trions bidrag till countrygenren. Vi talar i termerna god öppning som uppvisade den variation som deras repertoar faktiskt representerar, helt enkelt
Flitigt blås mest överraskande
Därefter framled tillställningen som på räls ända fram till det helt uppenbara klimaxet med den där guldgrävarlåten. Att kalla det hela förutsägbart vore att sparka in öppna dörrar, men det mest överraskande under kvällen var väl det flitiga användandet av blås, latinopopstuket i den inte alldeles oumbärliga Händerna på täcket och Anders Glenmarks röst, som lyste mer än vad åtminstone jag förväntat mig.
Glädjespridande popförvaltare
Glenmarks struttiga Mare Mare var för övrigt en av kvällens mesta allsångsdängor. Liksom Orups Regn hos mig, Strömstedts slickade folkdänga Om och den gemensamma Hon är min. Dessa nummer tillhörde även några av de mest givna höjdpunkterna. Där och då framstod trion som de glädjespridande förvaltare av bred tidlös pop, som de i sanningens namn faktiskt är. Sedan har för all del deras bästa kommersiella tid både kommit och gott för länge sedan, men torsdagens besök på Mölleplatsen utgjorde likväl en god påminnelse om vad de åstadkommit i den svenska populärmusikens namn.
Foto: Michael Lindström
Skriven 2018-07-27