CAFÉ TACVBA, Koncerthuset, Studie 2, Köpenhamn den 23 juli 2018

Klicka på bilden, för att se hela bilden

De är kritikerhyllade, prisbelönta, populära och inte minst inflytelserika. New York Times kallade dem till och med för det bästa rockbandet i Mexiko i samband med releasen av albumet Sino 2007. Namnet är Café Tacvba, och i måndags gjorde de det Köpenhamnska Konserthuset den äran. Minst sagt överraskande, får man väl säga, men bandet som befinner sig på Europaturné för tillfället har uppenbarligen bestämt sig för att acceptera de avsevärt mindre publikskarorna här för att kunna få chansen att spela för sina fans på andra sidan Atlanten också.

Kvalitetstänk och varma leenden

Fast att spela live handlar som bekant inte bara om att sälja ut arenor. Det bör finnas ett kvalitetstänk också, och den entusiastiskt lyhörda responsen från de uppskattningsvis fyrahundra som löst biljett denna kväll visade sig leva upp till de krav ett band av Café Tacvbas dignitet kan tänkas ha vad gäller publiken. Det var bara logiskt att sångaren Rubén Albarrán spred varma leenden omkring sig mest hela tiden.

Eklektiskt kokande rockgryta

Men mest av allt spred Albarrán och hans kumpaner en eklektiskt kokande gryta av rock, som definitivt skulle kunna karaktäriseras som alternativ. Så hade i alla fall alldeles säkert varit fallet om bandet haft engelska som modersmål. Mycket riktigt har bandet också jämförts med band som Radiohead och de för all del numera inte särskilt alternativa Red Hot Chili Peppers av kollegerna. Hyfsat förståeligt kan jag tycka, influenser tycks ha plockats överallt ifrån även om det för all del kan vara svårt att säga vem som påverkades av vem först. Men vi kommer till det här med influenserna strax.

Vitaminrik huvudrätt först

Innan dess kan dock konstateras att det nästan såg ut som om sextettens låtlista var tydligt uttänkt enligt modellen ”Det udda och lätt experimentella först, sedan de mer raka, melodiösa alstrena”. Säker är jag ju inte, och kontrasterna ska absolut inte överdrivas, men det verkade finnas en plan att bjuda på den vitaminrika huvudrätten först innan den musikaliska efterrätten serverades i sin mest positiva och inte sällan tydligt sprittande form.

RHCP och Radioheadvibbar

Således var det bara logiskt att sådant som hip hopigt jazziga Chilanga Banda avverkades den första halvan av den lite drygt två timmar långa konserten. Samma sak kan för övrigt sägas om Puntos cardinales och Olita del altamar, och här kommer vi raskt in på det här med ovanämnda influenser. För medan just Puntos cardinales med sitt entoniga intro och överlag smått ödsliga arrangemang gav hyfsat tydliga Radoheadvibbaar, så kunde man lätt konstatera att sistnämnda sång definitivt hade kunnat göras av RHCP om de haft minsta lilla latinoblod i sig.

Integritet med högburet huvud

Fast det var som sagt först den avslutande timmen som bandet blev som mest publikfriande. Eller det kanske inte var alldeles rätt uttryckt. Man ska nog snarare prata i termerna rakare och tydligare. För det här är ett band som alltid bär sin integritet med högburet huvud. Att uppvisa variation, och inte upprepa sig i onödan är en given policy. Alltså bjöd man på såväl soulbestänkt pop med softaste westcoastaktiga Totovibbar i form av Eres som folky salsa, modell El punal y el corazon och somrig pop á la El baile y el salon innan ridåfall, och då har jag ändå inte nämnt något om sällskapets faiblesse för ska.

Smörgåsbord av bredd

Eller mycket annat som de väver in i sin mångfacetterade mix för övrigt. För dessa gladlynta mexikaner förvaltar onekligen ett skiftande smörgåsbord som andas bredd utan att den musikaliska tråden tappas bort, och de gör det på ett sätt som ter sig inspirerat och professionellt med hjärtat utanpå kroppen mest hela tiden. Det om något visade de denna kväll i Konserthusets sal 2.

Skriven 2018-07-24