VANS WARPED TOUR 2018, Downtown Events Center, Las Vegas (fredagen den 29 juni) med bland andra TONIGHT ALIVE, PALAYE ROYALE, THE MAINE, FOUR YEAR STRONG, MAYDAY PARADE, DOLL SKIN, BLACK VEIL BRIDES, WE THE KINGS, THE USED och STATE CHAMPS

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Alla goda ting måste tydligen alltid komma till en ände. Till och med en festival med fokus på punk och diverse närbesläktade minigenrer i alla dess former. Så ja, det stämmer; Vans Warped Tour stänger sin kringresande butik för gott i början på augusti efter tjugofyra år.

En massiv och unik upplevelse

Det var alltså på håret jag fick uppleva detta massiva evenemang, men ibland har man trots allt flyt. Festivalcirkusens besök i Las Vegas sammanföll med mitt dito, så då var saken biff. Tillsammans med tolvhusen andra såg jag till att fylla festivalområdet ett stenkast från Las Vegas gamla centrum Fremont. En unik upplevelse om något. Inte minst för en stackars svensk svältfödd på konserter med den här typen av band på hemmaplan. Att då som i detta fall kunna välja mellan imponerande sextiofem band på sex scener under en tiotimmarsperiod kan inte betecknas som annat än sanslöst.

Värmebölja utan like

Som en jämförelse kan nämnas att Sweden Rock behövde fyra dagar för att årets skörd på drygt åttiotalet band skulle hinna med sina gigs. Å andra sidan spelar akterna på Norjefestivalen betydligt längre än den halvtimme som är standard för alla närvarande på Warped Tour.

Men oavsett vilket, det krävde sin man – eller för den delen också kvinna – för att orka bevista tillställningen från början till slut. Las Vegas genomlever för närvarande en värmebölja utan like, och den här dagen låg temperaturen kring sisådär fyrtio grader större delen av dagen samtidigt som vindpustarna lyste med sin frånvaro. Det var alltså inte så konstigt att skuggiga plättar i merchandisestånden var hårdvaluta och att vatten var ett måste i parti och minut för att överleva dagen.

Många nya bekantskaper

Det kan således vara ett tufft jobb att bevaka festivaler ibland, men klaga skulle jag aldrig eller sälllan få för mig att göra. För som sagt, det var ett imponerande och spännande smörgåsbord av combos man bjöds på, och de flesta hade jag i ärlighetens namn aldrig hört talas om. Vid en genomgång av laguppställningen kunde konstateras att endast sexton av banden var bekanta sedan tidigare, däribland kanadensiska Simple Plan och australiska Tonight Alive. Dessa två storheter var för övrigt också de enda jag hade några liveerfarenheter av sedan tidigare.

Ett kvinnligt frontat utropstecken

Med tanke på allt detta säger det sig själv att det var ovanligt mycket att ta in, och inte alltid lätt att välja scen och band. Kvinnligt frontade Lost In Atlantis på allra minsta scenen strax innan lunchtid utgjorde dock god, trevlig uppvärmning. Skulle till och med vilja säga att de utgjorde dagens första utropstecken. Med bra låtar á la punkigt popstuk och en karismatisk sångerska kan man komma rätt långt, så det är bara att hoppas att de lyckas klättra uppåt på arriärstegen. Snabbt.

Dubbel huvudscen

En stor del av tiden blev det mest logiska emellertid att bevaka dubbla huvudscenerna Journeys Left and Right Foot. Där värmde Chicagobördiga Knuckle Puck inledningsvis upp publiken med en schysst mix av speedade punkstänkare och tralliga diton. Några nummer med hardcoreorienterade Movements kompletterade därefter innan ovanämnda Tonight Alive tog över scenen.

Tonight Alive övertygade igen

Såg som bekant Sydneybandet i våras på Köpenhamnska Pumpehuset (se recension här på sajten daterad den 18 mars i år), och det goda intrycket från då står fast även efter giget i Las Vegas. I sådant som Lonely Girl och How Does It Feel påminde gruppen oss alla om styrkan i deras repertoar. De verkar i det breda spektrum där såväl poppunk som emo och powerpop hör hemma, och gör i slutänden något som ter sig personligare än vad fördomen säger. Sedan har kvintetten förstås en stor tillgång i duktiga patosorienterade frontkvinnan Jenna McDougall.

Poppunkband tretton på dussinet

Fast vad vore Warped Tour utan alla de där traditionella poppunkbanden, som det närmast går tretton på dussinet av? Betydligt magrare och avsevärt mindre fullmatad är väl ett lämpligt svar. Inte minst för att dessa akter i ärlighetens namn till stor del tillhör de mest populära av de som återfinns på festivalaffischen. Således var det bara alldeles självklart att det ena efter andra bandet med catchy punksaker i bagaget intog den dubbla huvudscenen. I de flesta fallen handlade det om rutinerade namn som The Maine, Mayday Parade och Four Year Strong, men också om en och annan nykomling, typ Waterparks.

The Maines goda kvalitet

Vad gäller just sistnämnda band, så tillhör de utan tvekan det mera tralliga och lättviktiga gardet i detta getingbo. Nummer som Stupid for You och Peach (Lobotomy) med tillhörande efterhängset visselparti utgjorde väldigt uppenbara bevis på detta, och på det hela taget skämdes Texasgossarnas insats inte alls för sig jämfört med de mer etablerade The Maine. Som i sin tur inledde med en högst respektabel cover på Blurs Song 2 en halvtimme tidigare. Som helhet bjöd Arizonagrabbarna på typisk amerikansk poppunk av god kvalitet rakt igenom. Ett extra plus för omvända könsinlägget Girls Do What They Want bör också utdelas.

Mayday Parade tangerade smärtnivån

Samma sak gäller inte för likartade Mayday Parade. På skiva tillhör Floridabandet min personliga topp-tiolista i den här genren, men vad i helvete höll de på med denna soliga eftermiddag? Inte nog med att volymen tangerade smärtnivån, ljudbilden lät så grötig att det var stört omöjligt att urskilja några som helst nyanser, och ännu mindre någon lyrik att tala om. Synd på så rara ärtor, får man väl säga.

Mangel utan dimensioner

Inte blev man gladare av Four Year Strongs insats. Må så vara att de i viss mån hör hemma i den tyngre (hardcore)skolan, men även med detta i beakning kändes det som om den mangrant skäggiga kvartetten missade målet. Skoningslöst mangel är en sak, men när alla dimensioner kastas ut genom fönstret kan det färdiga resultatet omöjligen bli bra.

Blodbestänkt utropstecken

Sistnämnda fyra combos hade alla fått äran att spela på den dubbelsidiga huvudscenen, men inte sällan kan det vara en en god idé att kolla in de minre scenerna också. På näst minsta diton owly.fm hamnade jag helt osökt på sista halvan av Palaye Royales gig. Kanadensarna uppvisade en energiskt kaxig energi, och visade sig ha ett gott melodisinne med tydliga arty ambitioner därtill. Det var väl därför sångaren Remington Leith sprang runt med fejkblod både i ansiktet och på den vita skjortan. Att skåda det här bandet var som att se en bastardson till My Chemical Romance och Backyard Babies komma till liv, och det säger jag som något positivt.

Helkvinnliga Doll Skin på gång

På samma scen figurerade även festivalens enda helkvinnliga sällskap Doll Skin. Uppfriskande, förstås eftersom de har något hyfsat stort på gång. Tjejerna gör sin grej utan att direkt ramla i den renodlade fållan. De är punkpop, new wave, renodlad punk och rock utan krusiduller på en och samma gång, och de levererar med charm och inspirerad energi. Sympatiskt är kanske ordet jag letar efter här, men adjektivet stämmer även bra in på We the Kings, som intog Journeys Right Foot den sena eftermiddagen. Poppunk med positivt soliga förtecken är deras bokstavliga medicin, och det står de för. De bär sin positivism med stolthet. Titlar som She Takes Me High och I Feel Alive sade också mycket riktigt precis vad det handlade om.

Värt att notera är att ett annat personligt favoritband, Simple Plan, dök upp på samma scen en stund senare, men både dem och slitstarka skagruppen Reel Big Fish missades – i alla fall visuellt – på grund av ett ändlöst köande till ett av de alldeles för få matstånden.

Varierat energisk screamo

Detta berättas som information, snarare än i egenskap av gnäll. Men oavsett vilket, det har blivit dags att gå över till de lite tyngre banden. För det finns även sådana på Warped Tours laguppställning, och i flera fall dök de upp lite senare på dagen. Som Las Vegaslokala storheterna Falling In Reverse. Har i ärlighetens namn aldrig intresserat mig för dem i tron att de snöat in på screamoprylen fullt ut, men så är ju inte alls fallet. Giget denna kväll bjöd för all del visst då på både hardcore- och just screamoinslag, men också på starka melodier, feta riff och klar sång av energiske frontmannen Ronnie Radko.

Ett identifikationsobjekt för fansen

Lite tidigare på dagen hade både The Used och Black Veil Brides stått på den stora scenen, och då slog det mig rätt omgående att båda banden egentligen hör hemma mer på en hårdrocksfestival där nyare tongångar både premieras och tolereras, snarare än på en punkfestival. Samtidigt är det förstås så att Varpedpubliken älskar de här grupperna.

I The Useds fall kan jag tänka mig att de i många fall unga fansen lätt kan identifiera sig med sångaren Bert McCrackens problemfyllda historia och politiska ställningstaganden. ”Rest in peace Donald Trump”, utbrast han apropå det sistnämnda vid något tillfället till publikens stora förtjusning. Samtidigt är det lätt att köpa frontmannens fullständiga genuinitet i sin framtoning. Vilket förstås i sin tur ger en äkthetskänsla i musiken som faktiskt inte går att fejka.

Black Veil Brides övertygade

Fejkar gör med all sannolikhet inte Black Veil Brides heller. Däremot är de betydligt mer imagemedvetna än McCracken & Co. även om glamsminket tonats ner kraftigt sedan debuten We Stitch These Wounds såg dagens ljus 2010. Men oavsett vilket, så ska villigt erkännas att jag såg fram emot den här spelningen. Vårens album Vale är en pampigt gothglammig hårdrockshistoria som nobbat det välbekanta mantrat less is more i stort sett hela vägen, och det har de gjort helt rätt i. Det är en riktigt stark sångsamling kvintetten fått till, och lyckligtvis avspeglades detta live. Visst, all skivans infallsrikedom kanske inte framträdde där nere på Downtown Events Center, men högst melodiskt, lyhört nyanserat, tungt med känsla och inspirerat tedde sig detta halvtimmesgig likväl.

Catchy avslutning med moshpit

Fast innan ridåfall gled festivalen inte helt överraskande ändå in i det renodlat poppunkiga stuket igen. De för mig helt okända State Champs hade fått förtroendet att avsluta festivalen, vilket fick mig att undrande klia mig i huvudet en aning. Men tydligen är detta New Yorkbaserade band ett av de större i den nya generationens punkband. Om inte annat har de publiken med sig. Redan under tredje numret Remedy lyckades de få till en av tillställningens fåtaliga moshpits nedanför scenen. Ett kvalitetsbevis? Kanske inte fullt ut. Däremot fick man en tydlig indikation på att de har förmågan att entusiasmera en publik. Sedan ska faktiskt villigt erkännas att de onekligen kan skriva catchy poppunk med variation av typiskt snitt, något sådant som inledande All You Are is History, nya Criminal och stunsigt anthemdoftande avslutningen Dead and Gone gav en tydlig bekräftelse på.

Obegriplig nedläggning

En gigantisk bekräftelse på att intresset för Warped Tour alltjämt lever var för övrigt hela denna dag som sådan. Sett i det ljuset ter sig nedläggningen av evenemanget fullständigt obegriplig. Sedan finns det säkert en förklaring till varför detta beslut tagits. Men oavsett vilket; för egen del är jag glad att jag fick uppleva det här i alla fall en gång. För det är ju verkligen alltid något.

Setlist

Skriven 2018-07-20