Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: Ol Parker
I rollerna: Christine Baranski, Pierce Brosnan, Dominic Cooper, Amanda Seyfried, Lily James
BETYG: TRE
PREMIÄR: 2018-07-18
Inte många trodde på en Mamma Mia! 2, men ”here we go again”, som det heter i titeln. Varför? För att det finns ett uppdämt behov av må-brafilm och Abbas musik, såklart. Fast denna uppföljare satt långt inne. Ett helt decennium har förflutit sedan föregångaren såg dagens ljus, vilket väl egentligen normalt sett är lite för länge för att det ska gå att surfa fullt ut på den tidigare framgångsvågen. Samtidigt lär fansen ta emot denna ”tvåa” med öppna armar. För precis som föregångaren är det här ett solsprudlande stycke romcom ackompanjerad av Björn & Bennys tidlöst välsnickrade poplåtar. Dessutom är ”alla” från då det begav sig med plus Andy Garcia och självaste Cher.
Fem år har förflutit sedan händelserna i Mamma Mia!, och när vi nu återvänder till den grekiska ön Kalokairi avslöjas omgående att Meryl Streeps Donna gått bort ett år tidigare. Sorgligt förstås, men nu stundar likväl dottern Sophies nyöppning av den renoverade restaurangen. Allt för att hedra den bortgångna modern. Dessvärre slår ett oväder till, och riskerar att fullständigt tillintetgöra evenemanget.
Samtidigt vandrar handlingen vidare längs minnenas aveny till Donnas ungdom i regelbundna flashbacks där vi får följa hennes väg från universitetet, via kärlekstrasslet med Sophies tre blivande pappor Sam, Harry och Bill till ovannämnda grekiska paradisö. På vägen blir det förstås idel Abbamusik i mängder, och här bekräftas förstås åter att trion Brosnan, Firth och Skarsgård inte direkt kan sjunga. Å andra sidan spelar detta liksom den tunna handlingen inte så stor roll, roligt har man ändå. Vilket förstås är poängen.
Dessutom räddas den musikaliska biten överlag av damerna. Till att börja med verkar Christine Baranski och Julie Walters betydligt mer bekväma med att släppa loss i sina nummer än herrarna medan det yngre gardet i form av Amanda Seyfried och Lily James faktiskt levererar på riktigt. Seyfrieds melankoliska duett One of Us och James version av The Name of the Game imponerade faktiskt. Fast när Chers mormor i sista momangen plötsligt dyker upp i sin glamourösa utstyrsel och tolkar Fernando talar vi förstås i termerna riktig vokalissa med starquality att dö för.
Skriven 2018-07-18
