Tankar om sjukvården

Klicka på bilden, för att se hela bilden

“Continuity of care with doctors—a matter of life and death? A systematic review of continuity of care and mortality” är en gedigen studie som påvisar den livsviktiga betydelsen för patienten att möta en och samma läkare.
Under våren 2018 fick jag färdas med allehanda färdmedel mellan en rad vårdanstalter i vårt utspridda land och förevisade mitt fortplantningsorgan till flera kvinnor och män än sängaktivisten, upplysningsmannen, utbrytarkungen och författaren Giacomo Casanova någonsin gjort ens under sina kraftfullaste dagar. Den 26 juni detta valår, nämnde jag mitt konkande till olika sjukvårdsinrättningar till en Ryhov-anställd (jag har hennes namn om någon är intresserad) och hon sade till mig, att i Sverige är sjukvård frivillig och att jag kan avstå från den, för att bespara mig min missnöjdhet.
Den Ryhovanställda hade visserligen rätt i att tagande av sjukvård är frivilligt i Sverige, men hon borde någonstans även tänka på att det är fördelaktigt inte minst för henne vars lön finansieras av skattemedel, att skattebetalarna hålls vid liv och på någorlunda gott humör.

Jag har gått genom en 31-dagars antibiotikakur. Flera läkare och sjuksköterskor i Sverige och Danmark ställde mig inför den intrikata frågan om jag är säker på att jag borde käka denna myckenhet av antibiotika under så lång tid?
Vad skulle jag svara på den frågan, vad kunde jag ha svarat? En sak är jag dock säker på: I Vårdguidens Journalen står det inte ett smack om det vältilltagna batteriet av läkemedel som en Kalmarläkare ordinerade mig. Den enda anteckning från honom är panodil. Punkt slut.
Jag får hoppas på att denna allvarliga brist på patientjournalföring inte är hans fel utan att det är vårdens datasystem som krånglar.

Den 28 juni blev denna min antibiotikakur avslutad och den 29 juni drabbades jag av feber och frossa.
Den dagen, under ordinarie arbetstimmar, kontaktade jag en vårdpersonal som, det vill jag understryka mycket tydligt, är ett under av älskvärdhet och mänskligt engagemang.
Jag hade då 38,3 graders feber och jag fick råd att söka vården först efter att min kroppstemperatur översteg 38,5°C.
Jag kände igen detta råd. 38,5°C är nämligen den gräns som indikerar huruvida man är frisk eller sjuk, och mången människa känner till detta 38,5-graders sesam, öppna dig! och följaktligen uppger att de har 38,5 grader Celsius.
Någonstans måste man ange en gräns, oavsett vad gränsdragningen handlar om. Godis skall man äta på lördagar, fredagsmyset bör ske på fredagar. Det är avgränsningar som man kan strunta i men som inte går att missuppfatta – fredag är fredag och lördag är lördag även under ett skottår.
Men gränsdragningen vid 38,5°C är inte helt oproblematisk. Det finns alltför många variabler att ta hänsyn till. Exempelvis finns det människor som inte upplever något obehag vid 38,5°C och det finns andra som vid 38,5°C plågas som om deras kroppar kokades i en obarmhärtig skärseld, inte minst när lufttemperaturen slickar 30-gradersstrecket. Dessutom är det så att de termometrar som vanliga svenskar har i sina hem, inte är kalibrerade mot en central dator som exempelvis klockan på en pc, utan kan visa någon decimals avvikelse från den alltid tillförlitliga ”internationella arkiv graden”. Dessutom, ytterligare en gång, det spelar en viss roll, fick jag höra, var man mäter sin kroppstemperatur, i munnen, i armhålan, i armvecket, i örat, i ändtarmen. Dessutom, och så vidare dessutom.

Klockan 19:30 ringde jag 1177. Jag ställdes i en ringlande 30 minuters telefonkö som med jämna mellanrum liturgiskt mässade att personalen jobbar så snabbt som möjligt för att…
Jag tog 1000 mg panodil, kom fram så småningom, pratade med en professionell dam som, turligt nog, bedömde att det vore bäst om jag så snabbt som möjligt uppsökte jourcentralen, och hon kopplade mig vidare, och i sinom tid kom jag fram till en annan dam och hon tilldelade mig en besökstid på jourcentralen.
Att damen kallade mig Klas-Göran, var en smula överraskande, inte minst på grund av att jag inte heter så. Så jag frågade henne varför hon kallar mig Klas-Göran, och hon sade, eftersom du heter så. Så jag upprepade mitt personnummer både i den10- och även 12-siffriga varianten men hennes dator gav sig inte och fortsatte tycka att jag heter Klas-Göran.
Jag ställdes inför tre alternativ: antingen uppgav jag fel personnummer eller också missuppfattade damen mitt invandraruttal. Det tredje alternativet var att sjukvårdens datasystem mindes den ganska så nyligen begravda och svårglömda Lill-Babs och hennes evergreen ”Är du kär i mig ännu, Klas-Göran? / Har du kvar dina känslor för mig? / Jag går hemma på fäbon och väntar. / Och jag har kvar mina känslor för dig.”
Jag bad damen att slå upp mitt namn ”Vladimir Oravsky”. Jag bokstaverade det som Sveriges standard med borgerliga mansnamn i stället för bokstäver påbjuder. Det hjälpte dock ej – jag fanns inte med i datasystemet.
Jag bad damen att vända sig till någon som kan hjälpa henne med att identifiera mig. Hon lämnade telefonen och kom tillbaka efter någon minut. Och inte nog med det, hon kom tillbaka med goda nyheter: Jag var inte ett slags fake news, jag fanns på riktigt. Därefter förklarade hon att det händer att datorn hänger upp sig och kräver omstart.

Jag kom in på jourcentralen och fick träffa en trevlig läkare.
Det första han gjorde, jag tror att det var det första, var att ta min temperatur i mitt vänstra öra. Han konstaterade att jag inte hade någon feber, i alla fall inte de 38,5 grader som behövdes för att jag skulle betraktas som sjuk. Jag förklarade att jag tog 1000 mg panodil för cirka 90 minuter sedan…
Han undrade, vad jag ville att han skulle göra.
Jag är inte en stor anhängare av delat ansvar mellan läkare och patient, inte då när en patient inte har annat referenssystem än sitt eget tillstånd, och detta, blev jag upplyst om, är mycket subjektivt, helt opålitligt, och har inget med den beprövade, objektiva läkarvetenskapen att göra.
Jag föreslog att han skulle ta några prover, något som han menade var meningslöst, inte minst med hänsyn till att jag inte plågades av den kroppstemperaturgrad som, tolkar jag det, är essentiell för att man skall ta några som helst prover.
Så mycket om den uppenbarligen tomma frågan, vad tycker du att jag skall göra.
Läkaren föreslog att om jag inte blir bättre dagen därpå, då skall jag ånyo uppsöka jourcentralen.
För klarhetens skull vill jag understryka att denne läkare kändes mycket bra, att han definitivt gav intryck av att han visste vad han pysslade med, att han var kommunikativ och absolut inte stressade, och skulle han ta åtminstone snabbsänka (CRP), då skulle jag med all säkerhet ge honom och akutsjukvården högsta betyg.

Dagen därpå var jag tillbaka på jourcentralen, och träffade en ny läkare. Återigen en underbar empatisk människa, men återigen en som var bakbunden av ett regelverk som, låt mig säga det, inte är direkt på patienternas sida.
En av mina döttrar är läkare och jag har konsulterat henne inför denna jourcentralvisit.
Jag har ett mycket bra förhållande till mina döttrar, men jag vill inte be dem om medicinalråd eftersom jag tycker att det är ojuste, orätt och alltför krävande, att välta ansvaret för min hälsa på dem.
Dottern svarade att jag skall KRÄVA att de åtminstone tar snabbsänka.
Och jag åhörde hennes råd och insisterade på snabbsänkeprovtagning och dess värde var 78, något som inte alls är OK, då normalvärdet är under 10, åtminstone enligt professorn och infektionsläkaren Sven Britton, verksam vid Karolinska Universitetssjukhuset.
Jourcentralens läkare konstaterade cystit och jag fick återigen antibiotika, den här gången en sju dagars kur.
Skulle man tagit åtminstone snabbsänkan dagen innan, då vore, i varje fall teoretiskt, mycket vunnet. Säg att jag hade 100 vid det tillfället. Då kunde jag antingen fått antibiotika med det samma, och jag skulle sluppit att återigen uppsöka vården dagen därpå, något som knappast skulle kunna vara till sjukvårdens nackdel, eller också skulle man inte föreskriva några antibiotika och då skulle man dagen därpå kunna konstatera att min kropp lyckats bekämpa infektionen av sig själv och att jag således inte var i behov av nya antibiotika. Antibiotika är nämligen inte godis som man kan ta i tid och otid. Det finns nämligen något som heter antibiotikaresistens och den uppstår inte av att man är restriktiv med antibiotika. Dessutom är antibiotikan bra för att i bästa fall bekämpa infektioner som orsakas av bakterier men den sänker samtidigt kroppens naturliga immunförsvar, infektionsrisken ökar och det kan knappast uppfattas som något önskvärt.

Låt oss säga att jag inte lyckades förmå läkarna att ta CRP värdet. Vad skulle det kunna resultera i absolut värsta fall? I den livshotande sepsisen? Är inte den en påföljd av exempelvis urinvägsinfektion?
Hur många ören kostar ett snabbsänkeprov? Är denna ”besparade” marginella summan värd att ytterligare belasta vården och dessutom utmana patienternas öde?

Jag pratar kanske i nattmössan och jag fick kanske allt om bakfoten. Men jag vågar sticka ut hakan ännu mer.
Varför måste en läkare be en sjuksköterska att ta ett snabbsänkeprov? Är det det mest effektiva arbetssättet? Är det det mest patientsäkra arbetssättet med hänsyn till sjukvårdens krånglande datorer? Jag är inte helt säker på det: Jag var undersökt i ett rum där det fanns en CRP-apparat, som kostar ungefär en tusenlapp att införskaffa. Läkaren som undersökte mig kunde själv sticka mig i fingret, lägga provet i apparaten och på plats och ställe och utan någon som helst fördröjning eller mellanhand, skulle han, och därmed även jag, kunna få resultatet. Men nu föreskriver rutinen att läkaren först finner en sjuksköterska, ger henne order, hon skall sedan finna mig som inte får vänta på henne i undersökningsrummet, tar provet, letar upp läkaren, som letar upp mig som inte fick vänta på honom i undersökningsrummet och så delar han med sig svaret med mig.

Jag fick som sagt en ny antibiotikakur. Men var det rätt antibiotika som jag ordinerades?
Det är svårt att säga, sade läkaren. För att vara säker på det, skulle vi behöva ta en urinodling.
Men urinodlingen togs inte och jag fick gå hem.
Det gnagde i mig, och jag återvände inom 10 minuter till jourcentralen. En sjuksköterska tog emot mig, lyssnade på vad jag hade säga, sökte inne i en dator, och konstaterade att doktorn inte hade gjort någon anteckning om något urinprov eller någon urinodling. Jag gav mig inte, och bad henne att prata med doktorn. Han var redan upptagen med annat ärende, konstaterade sjuksköterskan men icke desto mindre, jag fick ändå lämna ett urinprov.

Jag var på semester i Danmark i en liten idyllisk by med en egen välsorterad matbutik och en egen liten kyrka. Natten mellan 4 och 5 juli blev det stopp i min kateter. Klockan 07.30 ringde jag till den danska motsvarigheten till svenska 1177. Efter 3 (tre) minuter kom jag fram. Jag berättade varför jag sökte vård och jag blev upplyst om att de kunde reservera tid åt mig på två sjukhus, en av dem fanns i Roskilde. Jag valde det, trots att det samtidigt pågick Roskilde festival, med många stora publikdragplåster. Och då kan akutsjukvården vara ganska så efterfrågad.
Jag kom fram till sjukhuset, parkerade bilen, parkeringen var gratis. Jag uppvisade min legitimation, och jag ombads att sätta mig i väntrummet eftersom det skulle kunna ta några minuter innan någon hämtade mig. Efter cirka 4 minuter kom en sjuksköterska. Hon frågade mig än en gång om sjukdomsförloppet, tog alla slags prov och bad mig att vänta på en doktor som skulle komma omedelbart hon bekantade sig med mina prov. Fem minuter senare kom en tjänstgörande läkare i sällskap med två AT-läkare. Alla tre undersökte mig, konfererade med varandra och mig, spolade rent katetern, förundrades över att jag tog antibiotika så pass lång tid i sträck, sedan frågade de mig om jag var nöjd med behandlingen, tackade mig att jag uppsökte deras hospital och tillönskade mig en fortsätt skön semester i Danmark. De bad mig dock att vänta ytterligare ett par minuter innan jag lämnade sjukhuset, eftersom de ville att även en senior läkare skulle bekanta sig med deras bedömning.
Det var ett sjukvårdsmaskineri som funkade lika effektivt som Viktor Tichonovs The Big Red Machine och dessutom var alla, utan undantag, meget hyggelige.

Den svenska regeringen och dess ministrar, oavsett kulör, kan gärna gå på Nobelprisbanketter och Nobelprisfestligheter, den kan flyga kors och tvärs i världen till olika sportevenemang och sola sig i glansen av våra framgångsrika idrottsmän, den kan gå dansa och mingla på Almedalsveckan, den kan vara med på samtliga dop av alla nya kungafamiljmedlemmar, den kan klä sig i landslagströjor, den kan knyta vilken blus som helst för vem som helst, den kan sätta på sig sjal, hatt eller vilken huvudbonad som helst, den kan göra en hel del som få människor bryr sig alltför mycket om, men politikerna bör inte ställa och styra över den svenska vården. Det handlar om ett lands och dess invånares välbefinnande. Sverige har underbara och kunniga läkare och sjuksköterskor och annan sjukvårdspersonal, men alla dessa jobbar med bakbundna händer och under oket av påtvungna, ofta svårbegripliga och dessutom vådliga direktiv. Sjukvården har drabbats av sepsis. Därför bör sjukvården undantagas från all politisk kohandel och politiserande schackrande. Ha detta som ett krav vid de förestående valen.
Trots att sjukvården är frivillig och trots att den som inte är helt nöjd med den kan avstå från den.

Klicka här för köp av och information om artikelförfattarens böcker.

Skriven 2018-07-10